Det dåliga samvetets konstanta varande.

Nehepp hörrni, det var inte så livat här! Istället för att be om ursäkt, så konstaterar jag bara att det är svårt att få ihop allting och blogga på regelbunden basis.

Sedan senaste inlägget har mitt fackliga engagemang ökat ännu mer, det blir lätt så, engagerar man sig i en sak tenderar det att generera ännu mer engagemang i andra änden. Bloggmässigt hålls det på med lite olika andra format för tillfället, jag har fått förtroende på årsmötet i den fackliga sektionen att inte bara vara ordinarie styrelseledamot men även agera som informations och opinionsansvarig för sagda sektion. Yttermera kommer jag tillsammans med en kamrat förmodligen att redigera/styra upp/bullra fram en podcast antingen mer formellt eller som ett privat sidoprojekt, kring facklig organisering i prekära arbeten inom Kommunals avtalsområden.

Hösten, eller snarare allt efter och innan valet 2014 andades fackligtpolitisk och facklig kamp, då mitt förbund hade en egen valrörelse där vi kampanjade för de frågor som våra medlemmar utsett som de viktigaste för deras vardag. Rätt till heltid, Rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid, Fler unga med fasta jobb i välfärden, Sänkta avgifter till akassan och höjt tak samt införandet av en tredelad föräldraförsäkring. Alla dessa punkter håller jag självfallet med om till fullo, även om jag personligen skulle föredra en ännu mer långtgående inriktning kring föräldraförsäkringen, en helt individualiserad sådan. Men på det hela taget andades den progressivitet. Resultatet är än så länge lite svårtolkat och jag vet inte riktigt hur jag ska tolka resultatet. Däremot blev det tydligt att vi verkligen engagerade och nådde ut till medlemmarna i LO-distriktet i Stockholms län, där (jag även sitter som ordinarie representantskapsmedlem). Mer ingående detaljer i den frågan kan ni finna här http://www.losthlm.se/medlemmarnas-roster-allt-mer-polariseradeanalys-av-lo-kollektivet-i-stockholms-lans-syn-pa-valet-2014
Glädjande är att vänsterpartie, mitt parti nådde 17,6% och Socialdemokraterna som jag ser som det enda partiet förutom V som jag har en ideologisk koppling och framförallt en historisk koppling till, landade på 39,8%.

Smolket i bägaren är det faktum att SD nådde 15,4% av distriktets röster, kampen måste fortsätta. Att LO-distriktet har närmare 300.000 röstberättigade är faktiskt av substansiell betydelse för riksdagsvals-siffrorna. Dessvärre lider kamrater inom Transport och Byggnads av ett stort antal medlemmar som inte bara röstar men även är medlemmar i SD, förklaringarna varierar, men deras branscher är under stor internationell konkurrens, med utpräglad lönedumpning, vilket är obehaglig politisk mylla för SDs retorik. Medecinen stavas Kollektivavtal eller rättare sagt att man sätter upp krav på att alla som arbetar i Sverige skall omfattas av kollektivavtal, för att motverka lönedumpning, i den mån det är görbart. Bara så kommer vi åt polariseringen av arbetsmarknaden, bara så kan vi visa solidaritet med de vänner som kommer utomlands ifrån för att arbeta i Sverige. I min värld finns det inga gränser, alla är välkomna hit, men ingen skall bli utnyttjad löne eller villkorsmässigt.

Detta blev fackligt värre, men finns det något viktigare? Avslutningsvis kan jag berätta att jag under hösten och framåt har gått den Fackligpolitiska Aftonskolan i ABF, Socialdemokraterna och Kommunals regi. En fantastisk tvärfacklig politisk kurs där vi har träffats en gång i veckan för en föreläsning och diskussion. Inte bara har det tillfört många dimensioner kunskapsmässigt utan jag har även vunnit 26 fantastiska kamrater från flera LO-förbund.

Kampen fortsätter!

Vystoskij

P.S Se inte denna blogg som död, men återigen hänvisar jag till Twitter, @vysotskij för den som vill ha mer av den vara som undertecknad är. Förmätet av mig att anta att det finns ett behov på marknaden, men jag ser att det fortfarande är en del trafik i den här genrella riktningen. D.S

Annonser

Under knapphetens kalla stjärna….

Ett fenomen som har fångat mitt intresse och stört mig något så infernaliskt den senaste tiden är medelklassens medvetenhet om sina egna privilegier, En klok man skrev på twitter att dessa och överklassen är de som kanske allra mest är medvetna om ”rättfärdigheten” i sina egna privilegier. I detta läser jag in, att inga i Sverige idag har lika mycket makt över sina egna ”verkligheter”, så pass stort kulturellt kapital och know how för att driva sina egna politiska frågor med ”pondus”. Självfallet är arbetarklassen också ypperligt god understundom på att formulera sina idéer och omsätta det i praktisk politisk verksamhet. DOCK så är medel och överklassen de som sitter på större möjligheter att nå ut med sina ”rättigheter” i media och den politiska debatten. Givetvis kan definitionerna av respektive klass skilja sig från betraktare till betraktare, men detta är inte platsen för att bena ut detta, ni får helt enkelt läsa in vad ni vill i min text. Hur yttrar sig då detta och vad är det som stör mig så infernaliskt…jo…ta ett exempel som garanterat fler Stockholmare än jag stör sig på, den eviga debatten om ”Slussen-eländet”. Förvisso en trängande politisk fråga i huvudstadens politik då Slussen är en av flaskhalsarna i stadens kollektivtrafik, för att inte säga rikets infrastruktur givet hur många passagerare som åker genom området varje dag (Enbart sett till T-banestationens trafik så skulle den vara landets tredje eller fjärde mest befolkade om den var en vanlig järnvägsstation, i paritet med Göteborgs och Malmö Central. Lägger man ihop detta med stadens (och landets) topp tre mest trafikerade buss-station, riksjärnvägen etc så är det en viktig fråga, inget snack om saken. Spaltmeter skrivs om detta i huvudstadens dagstidningar och vilka är den tongivande rösten som har något att säga till om i spörsmålet? Givetvis politikerna, MEN det är den bemedlade befolkningen i kvarteren runt Slussen som driver detta som att det inte finns någon annan politisk fråga av vikt. Dessa stackars krakar som sitter i sina miljonlägenheter och gnäller för att deras hem kan bli en arbetsplats för många år framöver (bo-frakking-hoo) med följden att värdet på deras lägenheter minskar. Se så mycket utrymme deras fråga får i pressen, gång på gång förhalar de bygget, hänger ut (patetiska) röda protest-lakan ur sina fönster för att visa sitt missnöje över att bli överkörda i frågan som är så viktig, NOT in my Backyard. Abba-snubben som jag aldrig lär mig namnet på är den som gråter kanske hårdast, han tar till de kraftmedel som hans x-antal miljarder erbjuder, kräver att hans bild tas ner på Arlanda för att han blir så överkörd i sin hjärtefråga! Perspektiv är det jag efterfrågar, i utförsäkringarnas och fattigdomens Sverige…. Meningen som jag utgick ifrån i detta inlägg börjar konkretiseras, makten över att lyfta sina egna politiska frågor på agendan. Vart är perspektivet där samhällets verkliga problem tar lika stor plats?Vidare, vi har ju sett flera exempel på dessa frågor RUT och ROT, trängselskatter i Götlaborg och Whatnot. Jag menar kom igen Slussen är ingen ny fråga och den är inte viktigast för att den är viktigast för medelklassen där! Redan på 1910-talet tampades staden med dessa problem, redan då försökte man råda bot på trångboddheten som rådde i dåtidens Stockholm (liksom idag). Det sistnämna av problemen löstes genom de av borgerligheten så bespottade Miljonprogrammen.

Det kollektiva historiska minnet är kort, förbenat kort, tyskar som kom till Sverige under andra världskriget hade i många fall aldrig sett sådan nöd som här, och idag har vi sakta glömt våran nära historia. Mina gamla-morföräldrar var statare, de hade jordgolv, brunn på gården, och kämpade för att få elektricitet installerat i sin bostad (motparten var en snål jäkel till riksdagsledamot från Bondeförbundet, min rådiga gamlamorfar var hård och organiserad i den meningen att han fick igenom sina krav….brunnen på gården blev dock kvar). Jag har vissa minnen kvar av Gamlamorfar E som levde till jag var tolv, han var en varm lite otäck men oerhört snäll man som under hela sitt liv var strävsam, först 15 år senare när jag läste hans släktforskning gick det upp för mig…fan vad han slet hela sitt liv, slet i sitt anletes svett…på grund av sin driftighet ”entreprenörsanda” som de säger idag, kunde han tillsamman med sin lika rådiga hustru E försörja tre barn. Det som fastnat i mitt minne och som aldrig kommer försvinna är hans avslutande ord… ”Under knapphetens kalla stjärna…föddes vår dotter X (min mormor)” …. Vem formulerade dessas idéer, var det alla Björn och Bennys i sina miljonlägenheter? Eller var det några som brydde sig om verkligt trängande problem som fattigdom, trångboddhet och klass? Idag är motståndarna desamma, arbetsgivarna, ”marknaden”, och borgerligheten…med den lilla skillnaden att de kallar sig för arbetarepartier….

Eder.

DN1 DN2