Kulturarbetarproletariatet

Äh vad fan…vi tar det nu!

I Sverige har vi en lång radda framstående och internationellt erkända museer i världsklass. Dessas verksamhet går sommarhalvåret mer eller mindre runt på ”intermittenta” tillsvidareanställda. Dessa arbetar för så dåliga löner att de skulle tjäna zimmilioner mer i andra sektorer, dock så gör de arbetet ändå för att de brinner för kulturarvsfrågor. Dumt kan tyckas, ja det kanske det är också, men allt är inte cash och rikedom i denna världen, det finns andra värden. Med detta INTE sagt att vi som är verksamma inom denna sektor på nåder under högsäsongerna inte borde organisera oss och kräva mer lön för mödan.

Tyvärr har vi en kulturminister (blubby) som tycker att kultur (underhållning) hellre borde kallas för…..Underhållning, för att kultur låter så ”tråkigt”. Där gott folk har ni en stor del av ”the state of the union”. Istället prioriteras..ja vaddå, det vetifan, men inte löner till personalen i vart fall. På min förra arbetsplats inom kultursektorn var vi cirka 20 personer, men inalles uppåt 100 (!) års universitetsutbildning, som gjorde ALLT för att presentera en så god bild som möjligt av den kulturmiljö vi arbetade i. Vi åkte långt, vi åkte länge, vi jobbade hårt, och fick till och med betald lunch, om tiden medgav det. En stor del av problematiken är att kulturjobben som en gång fanns i många fall läggs ut på icke-kvalificerad personal…det säger en hel del om hur konsensus om kulturarbete är idag. Ytterligare ett problem är att vi som arbetar under dessa förhållanden mycket väl vet om våran utsatta situation, vi står där med hatten i hand och bockar för patron, för vi vet att det står tusen åter tusen bakom oss och vill göra exakt det vi gör, kanske gratis för att få erfarenhet…

Tyvärr är det svårt att se på det som något annat än en totalt havererad kulturpolitik som ligger till grund för hur allting ser ut idag. Kultur prioriteras inte, kultur kapitaliseras, kultur skall ”bära sig själv”, dock är det ju som så att ALL verksamhet bär inte sig själv, men det är faktiskt värt att lägga skattepengar på att den kan bedrivas ändå. Precis som att en busslinje i glesbyggden kanske inte går runt, så finns det museum som inte går runt, som i allra högsta grad är värda att bevara.

Eller så bygger vi ett jäkla stort pariserhjul och kallar det för underhållning i stället…

Eder

Vysotskij

Efter Apokalypsen

Har nyligen läst Max Brooks eminenta bok Världskrig Z och om denna tänkte jag orda lite kort, eller ska jag hellre säga förorda den lite kort kanske. Brooks har nämligen skrivit en exemplarisk bok, den är oerhört intrikat och verklig och som ett reportage om en värld i sönderfall är den oerhört realistiskt berättande….det är bara ett litet aber, händelserna i boken har aldrig skett. Det finns nämligen inga Zombies, det är nämligen vad Z:at i bokens titel står för. Världen som vi känner det har kollapsat totalt till följd av ett virus som helt sonika gör människor till Zombies, hungriga och aldrig uttröttade Zombies. 

Jag skall villigt erkänna att jag inte var något större fan av genren innan den lika utmärkta teveserien The Walking dead, men just Zombietemat slår an på något inom mig vilket jag kommer att återkomma till senare.. 

Åter till Världskrig Z och varför till och med den Zombiskeptiske bör läsa den. Brooks gestaltar som jag nämnde en värld i förfall men det är de verkliga beskrivningarna av apokalypsen som tilltalar mig. Iklädd en FN-tjänsteman som reser runt i världen efter Z-kriget och söker upp berättelser om hur kriget yttrade sig för olika personer, berättar Brooks (eller karaktären, beroende på hur man ser på det) en snillrik berättelse. Den handlar om vicepresidenten i USA som numera jobbar på en sanitetsanläggning i Texas, den vanlige menige soldaten, om Storpolitiska fiktiva skeenden mellan Nord och Sydkorea osv. Vad hände dessa länder och individer under kriget? Framförallt lägger Brooks en tyngdpunkt på hur just DE agerade i denna vansinniga situation..Skildringen är stundtals torr, som bara en FN-rapport kan vara, stundtals glänsande humoristisk, ömsom nattsvart och ibland hoppfull. Den berättar oss någonting om våran värld idag skulle jag drista mig att påstå, men på ett fiktivt kirurgiskt och fantasifullt vis! Helheten i apokalypsen som inträffar den fiktiva världen drabbade åtminstone denne kamrat som ett slag i magen, jag var tvungen att i princip sträckläsa den. För även om jag självklart inser att den är en fantasi så är boken så verklig att jag genast vill förbereda mig för Zombieapokalypsen…

Vad är det med postapokalyptiska berättelser som lockar oss (iaf mig) så? Kan det vara att vi på något vis lever i ett så informationsmässigt överflöd att vi inte längre förmår att ta in verkligheten som den är? En verklighet så oerhört komplex att eskapismen till litteratur, film, dataspel etc framstår som en behaglig reträtt till en värld där spelplanen är tydligt och klart definierad. Där allt ÄR kört och varje människa, fattig som rik behöver ta ställning till vem de är och hur de ska klara sig ur situationen? Är det ett samtida exempel på hur alienationen har gått så långt att individer och kollektiv bestämmer sig för att ”skapa sin egen värld” med sina egna premisser? Är det en variant på det som marxistiska teoretiker bruka benämna Falskt medvetande, ett förledande av befolkningen för att den inte skall ställa de frågor som rent konkret berör den omedelbara verkligheten och de förtryck som existerar på riktigt?

Jag ska försöka utveckla dessa tankar i framtiden här på min blogg och jag tror jag kommer att behöva mina gamla polare Bordieu, Gramsci, Foucault m.fl. MEN en sak vill jag i alla fall konstatera; Världskrig Z är i alla meningar lika viktig för mig som de otaliga böcker om Förvaltning, Politisk teori och nu på senare tid Arkeologins fantastiska värld som jag har plöjt igenom genom åren….bara på ett annat lite mer verklighetsflyende vis

Eder

Vysotskij

Bild