Det dåliga samvetets konstanta varande.

Nehepp hörrni, det var inte så livat här! Istället för att be om ursäkt, så konstaterar jag bara att det är svårt att få ihop allting och blogga på regelbunden basis.

Sedan senaste inlägget har mitt fackliga engagemang ökat ännu mer, det blir lätt så, engagerar man sig i en sak tenderar det att generera ännu mer engagemang i andra änden. Bloggmässigt hålls det på med lite olika andra format för tillfället, jag har fått förtroende på årsmötet i den fackliga sektionen att inte bara vara ordinarie styrelseledamot men även agera som informations och opinionsansvarig för sagda sektion. Yttermera kommer jag tillsammans med en kamrat förmodligen att redigera/styra upp/bullra fram en podcast antingen mer formellt eller som ett privat sidoprojekt, kring facklig organisering i prekära arbeten inom Kommunals avtalsområden.

Hösten, eller snarare allt efter och innan valet 2014 andades fackligtpolitisk och facklig kamp, då mitt förbund hade en egen valrörelse där vi kampanjade för de frågor som våra medlemmar utsett som de viktigaste för deras vardag. Rätt till heltid, Rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid, Fler unga med fasta jobb i välfärden, Sänkta avgifter till akassan och höjt tak samt införandet av en tredelad föräldraförsäkring. Alla dessa punkter håller jag självfallet med om till fullo, även om jag personligen skulle föredra en ännu mer långtgående inriktning kring föräldraförsäkringen, en helt individualiserad sådan. Men på det hela taget andades den progressivitet. Resultatet är än så länge lite svårtolkat och jag vet inte riktigt hur jag ska tolka resultatet. Däremot blev det tydligt att vi verkligen engagerade och nådde ut till medlemmarna i LO-distriktet i Stockholms län, där (jag även sitter som ordinarie representantskapsmedlem). Mer ingående detaljer i den frågan kan ni finna här http://www.losthlm.se/medlemmarnas-roster-allt-mer-polariseradeanalys-av-lo-kollektivet-i-stockholms-lans-syn-pa-valet-2014
Glädjande är att vänsterpartie, mitt parti nådde 17,6% och Socialdemokraterna som jag ser som det enda partiet förutom V som jag har en ideologisk koppling och framförallt en historisk koppling till, landade på 39,8%.

Smolket i bägaren är det faktum att SD nådde 15,4% av distriktets röster, kampen måste fortsätta. Att LO-distriktet har närmare 300.000 röstberättigade är faktiskt av substansiell betydelse för riksdagsvals-siffrorna. Dessvärre lider kamrater inom Transport och Byggnads av ett stort antal medlemmar som inte bara röstar men även är medlemmar i SD, förklaringarna varierar, men deras branscher är under stor internationell konkurrens, med utpräglad lönedumpning, vilket är obehaglig politisk mylla för SDs retorik. Medecinen stavas Kollektivavtal eller rättare sagt att man sätter upp krav på att alla som arbetar i Sverige skall omfattas av kollektivavtal, för att motverka lönedumpning, i den mån det är görbart. Bara så kommer vi åt polariseringen av arbetsmarknaden, bara så kan vi visa solidaritet med de vänner som kommer utomlands ifrån för att arbeta i Sverige. I min värld finns det inga gränser, alla är välkomna hit, men ingen skall bli utnyttjad löne eller villkorsmässigt.

Detta blev fackligt värre, men finns det något viktigare? Avslutningsvis kan jag berätta att jag under hösten och framåt har gått den Fackligpolitiska Aftonskolan i ABF, Socialdemokraterna och Kommunals regi. En fantastisk tvärfacklig politisk kurs där vi har träffats en gång i veckan för en föreläsning och diskussion. Inte bara har det tillfört många dimensioner kunskapsmässigt utan jag har även vunnit 26 fantastiska kamrater från flera LO-förbund.

Kampen fortsätter!

Vystoskij

P.S Se inte denna blogg som död, men återigen hänvisar jag till Twitter, @vysotskij för den som vill ha mer av den vara som undertecknad är. Förmätet av mig att anta att det finns ett behov på marknaden, men jag ser att det fortfarande är en del trafik i den här genrella riktningen. D.S

Annonser

Sjuk-vård

Har i dagarna tvenne arbetat med en kampanj på socialdemokraternas kongress vilket har föranlett ett antal frågor i mitt stilla sinne. Ett: vad gör riskkapitalister på utställningsgolvet i mässan? För mig som rödgrön känns det väldigt märkligt att storkapitalet är på plats och stjäl utrymme, då de har makt på alla andra forum i världen! Får vibbar av det som liknar när folketshus i Sthlm hyrde ut till moderaterna för några år sedan! De rödgrönas kongresser borde i sanning vara fria från kapitalets påverkan på politiken. Ännu mer perplex blir jag då jag noterade att Vapensindustrins politiska falang var och försökte påverka politiskt, givetvis var det knappt ngn där, men ändå!! Kvinnan i Capios bås verkade mest uppgiven och blev glad när vi fikade intill…sen tog jag två propagandagodisar och tänkte vaska den ena..men jag kände att jag ville mumsa upp andras resurser lite..

Två: debatten om vinsterna i välfärden ter sig för mig absurd, det ska inte vara några vinster överhuvudtaget på våra gemensamt insamlade skatteslantar! Varenda krona skall gå till småttingarna på dagis, mormor på hemmet, det gemensamt ägda bussbolaget, varenda vårdinstitutition och så vidare! Med det gemensamt ägda följer något som varenda socialdemokrat borde uppskatta med, en demokratisk kontroll över den aktuella verksamheten. Dessutom ska väl varenda krona gå till det den var avsedd för, inte något riskkapitalbolagen med avkastningskrav! Sen är jag inte principiellt mot privata välfärdsföretag om de följer kollektivavtal etc, så länge de bygger upp en egen verksamhet som kan klara sig utan våra skattepengar. Ska vi vara riktigt ärliga kommer ju de skattefinansierade privatvälfärdarnas vinster från främst ett håll; att vård och skola bantas på främst personal och material! Därför gillar jag särskilt de fackförbund som koncentrerar sina kampanjer på att inskränka möjligheterna att skära ned på just detta!

Tacka vet jag Palmes syn på privatiseringar, tror det var 1982 på kongressen, sök på videositerna på nätet…

Upp till kamp!

Vysotskij

DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 DN7 DN8 DN9

Den som är satt i skuld är inte fri….

I dagarna dök ett ”erbjudande” ner i posten hos Vysotskij. Han erbjöds att göra om sitt medlemskort hos sitt (reformistiska) fackförbund till ett Mastercard. I början tänkte han inte så mycket på det, utan tog det mest med en klackspark. Dagarna gick och den lilla tanken hade sått ett frö, ett frö som växte till ett ifrågasättandets träd.

Är detta verkligen i linje med ett fackförbunds intressen, att sätta sina medlemmar i, om än kortvarig, skuld till stora bankjättar. Knappeligen tänkte Vysotskij, programmet Lyxfällan på en känd kommersiell tv-kanal beskriver som de flesta säkert känner till avigsidorna med kredit-kapitalismen. Människor köper grejor en masse som de egentligen inte har råd med, på kredit månadsbetalning räntefritt och allt vad det heter. Alla vet ju egentligen att det inte finns något som heter räntefritt, utan detta kompenseras genom andra, ofta dolda avgifter, för inte är det välgörenhet de bedriver bankjättarna.

Är det då detta ett fackförbund ska syssla med? Knappast, ett fackförbund skall driva sina medlemmars intressen gentemot arbetsköparen. Förbättra medlemmarnas villkor och löner samt i styrkan av många, göra den enkildas röst högre. Man resonerar säkerligen utifrån termer av, Det är bättre att de är skyldiga bankerna genom oss, men om det nu är så, varför inte skapa en egen bank, rita om samhällskartan och starta en fackföreningsbank som inte har några ekonomiska vinstintressen utan enbart finns där som ett stöd för medlemmarna? Var det inte så tanken med kooperativet en gång var, att underlätta och göra billigare för sina medlemmar så de inte blev skinnade på de surt förvärvade ören de fått ut i lön?

Eller ska vi göra som jag hörde en anekdot nyligen, arbetarna vid ett av huvudstadens varv fick ut sin lön på den lokala puben (som även ägdes av varvet), på så sätt fick arbetsköparen tillbaka en slant direkt…

Eller ska kanske fackförbundet återgå till sina ideologiska rötter, och verkligen bli en samhällsförändrande kraft, som inte passivt reagerar på kapitalets hittepå, utan är en del av att skapa ett nytt samhälle!?! I stället för att spela kapitalet i händerna, för visst är det allmänt känt att det är de minst kapitalstarka som köper på kredit, och hur många av det reformistiska fackförbundets ”timmisar” nappar inte på detta erbjudande för att kunna äta månaden ut? Jag vet för jag har själv vid något tillfälle tvingats köpa mat på kredit, när jag tvingades ner i halvtid….

Vysotskij