Det dåliga samvetets konstanta varande.

Nehepp hörrni, det var inte så livat här! Istället för att be om ursäkt, så konstaterar jag bara att det är svårt att få ihop allting och blogga på regelbunden basis.

Sedan senaste inlägget har mitt fackliga engagemang ökat ännu mer, det blir lätt så, engagerar man sig i en sak tenderar det att generera ännu mer engagemang i andra änden. Bloggmässigt hålls det på med lite olika andra format för tillfället, jag har fått förtroende på årsmötet i den fackliga sektionen att inte bara vara ordinarie styrelseledamot men även agera som informations och opinionsansvarig för sagda sektion. Yttermera kommer jag tillsammans med en kamrat förmodligen att redigera/styra upp/bullra fram en podcast antingen mer formellt eller som ett privat sidoprojekt, kring facklig organisering i prekära arbeten inom Kommunals avtalsområden.

Hösten, eller snarare allt efter och innan valet 2014 andades fackligtpolitisk och facklig kamp, då mitt förbund hade en egen valrörelse där vi kampanjade för de frågor som våra medlemmar utsett som de viktigaste för deras vardag. Rätt till heltid, Rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid, Fler unga med fasta jobb i välfärden, Sänkta avgifter till akassan och höjt tak samt införandet av en tredelad föräldraförsäkring. Alla dessa punkter håller jag självfallet med om till fullo, även om jag personligen skulle föredra en ännu mer långtgående inriktning kring föräldraförsäkringen, en helt individualiserad sådan. Men på det hela taget andades den progressivitet. Resultatet är än så länge lite svårtolkat och jag vet inte riktigt hur jag ska tolka resultatet. Däremot blev det tydligt att vi verkligen engagerade och nådde ut till medlemmarna i LO-distriktet i Stockholms län, där (jag även sitter som ordinarie representantskapsmedlem). Mer ingående detaljer i den frågan kan ni finna här http://www.losthlm.se/medlemmarnas-roster-allt-mer-polariseradeanalys-av-lo-kollektivet-i-stockholms-lans-syn-pa-valet-2014
Glädjande är att vänsterpartie, mitt parti nådde 17,6% och Socialdemokraterna som jag ser som det enda partiet förutom V som jag har en ideologisk koppling och framförallt en historisk koppling till, landade på 39,8%.

Smolket i bägaren är det faktum att SD nådde 15,4% av distriktets röster, kampen måste fortsätta. Att LO-distriktet har närmare 300.000 röstberättigade är faktiskt av substansiell betydelse för riksdagsvals-siffrorna. Dessvärre lider kamrater inom Transport och Byggnads av ett stort antal medlemmar som inte bara röstar men även är medlemmar i SD, förklaringarna varierar, men deras branscher är under stor internationell konkurrens, med utpräglad lönedumpning, vilket är obehaglig politisk mylla för SDs retorik. Medecinen stavas Kollektivavtal eller rättare sagt att man sätter upp krav på att alla som arbetar i Sverige skall omfattas av kollektivavtal, för att motverka lönedumpning, i den mån det är görbart. Bara så kommer vi åt polariseringen av arbetsmarknaden, bara så kan vi visa solidaritet med de vänner som kommer utomlands ifrån för att arbeta i Sverige. I min värld finns det inga gränser, alla är välkomna hit, men ingen skall bli utnyttjad löne eller villkorsmässigt.

Detta blev fackligt värre, men finns det något viktigare? Avslutningsvis kan jag berätta att jag under hösten och framåt har gått den Fackligpolitiska Aftonskolan i ABF, Socialdemokraterna och Kommunals regi. En fantastisk tvärfacklig politisk kurs där vi har träffats en gång i veckan för en föreläsning och diskussion. Inte bara har det tillfört många dimensioner kunskapsmässigt utan jag har även vunnit 26 fantastiska kamrater från flera LO-förbund.

Kampen fortsätter!

Vystoskij

P.S Se inte denna blogg som död, men återigen hänvisar jag till Twitter, @vysotskij för den som vill ha mer av den vara som undertecknad är. Förmätet av mig att anta att det finns ett behov på marknaden, men jag ser att det fortfarande är en del trafik i den här genrella riktningen. D.S

Annonser

Prekariat, Prekär, Utnyttjad.

Kamrater, bloggläsare.

Även om ni blott är en till antalet som tittar in då och då så ber jag ånyo om ursäkt för min absens från detta ypperliga medium som bloggande är.

En valrörelse har flytt i maj. Undertecknad var aktiv med såväl Vänsterpartiet som sin fackförening, för att på något vänster vara en del i att förändra det som vi så många lider under. Den borgerliga Alliansregeringen har på en lång rad punkter försämrat för löntagare, fattiga som mindre fattiga, friska som mindre friska. Den förda politiken har ändrat vårt samhälle till ett som drar isär i stället för att föra samman. Ett samhälle där försäkring blir till bidrag, ett samhälle där arbete reduceras till ett avdrag och någon annans (större rikedom).

Under de månader som har passerat sedan jag påbörjade mitt fackliga förordnande på heltid har jag fått höra saker jag aldrig trodde jag skulle klara av att höra. Jag har fått se unga människor knäckas totalt över det faktum att man trodde man gjorde enbart gott och hjälpte en annan människa…för att raskt tvingas inse att de var utbytbara när de inte ställde upp på saker de aldrig ska behöva göra. En flexibilitet som man från regeringshåll beskriver som ”det som behövs på arbetsmarknaden av idag”, eller en flexibilitet som kommer till kostnaden av den unga människans rygg, eller öron som inte är värda ett par hundralappar att skydda…

Det är ett samhälle där flexibilitet betyder att man förväntas ställa upp på att arbeta på julafton med tre dagars varsel, ”passar det inte kan du dra”, ett samhälle där trettioåringar bor hemma hos mamma och pappa mot sin vilja, för att vara flexibla. Eller för att de inte får en lägenhet, en flexibel bostadsmarknad kallas det, där du om du har tur får vara med och betala av någon annans boende (eller amorteringar) (men inte får öppna dörren om det plingar på, du bor ju inte där egentligen, om du mot all förmodan har fått ett ett fjärdehandskontrakt på en hyresrätt)

Det finns inga ”skitjobb” säger de. Jo det gör det, jobb där villkoren är skit, ett jobb kan aldrig vara bra om det inte går att leva på eller om chefen inte tycker du är värd den lön du faktiskt borde ha. Eller ett jobb där du inte får betalt när du sitter på bussen till nästa fina villa du inte kommer ha en chans att köpa (någonsin), ett jobb där den som jobbade innan inte fick ens den lilla lön som du får…på grund av att hen härstammade från ett annat Eu-land.

Det kan även vara ett jobb du älskar, där du är älskad av dem du hjälper, dem du jobbar med…men som du inte får jobba på mer än tre timmar på onsdagar, ojämna veckor när inte Nina eller Nisse kan….om du hinner svara snabbt nog på sms:et.

Det kan vara ett skitjobb där du blir antastad av främlingsfientliga krafter, röster som säger att du inte hör hemma här, fastän det är du som hjälper deras mormor och morfar….tre timmar på onsdagar, ojämna veckor, när inte Nina eller Nisse kan.

Om ett par veckor, då är det dags att rösta. Du, ja precis du, har för en gångs skull en röst som är lika mycket värd som deras, de som menar att bidrag och försäkring är samma sak. Din rygg vet att de har fel, din plånbok vet det, din katt vet det när den mumsar på billig kattmat som var på rea.

De säger att jag har problem med kommatering. Det finns en grop, men själva hålet är brevid.

Eder

Vysotskij

Rösta kamrater, Rösta!

Ja jag vet, det är förjävligt vad lite det bloggas här. Jag hoppas att någon kamrat som följer denna blogg kanske vill läsa vad som avhandlas under twitterkontot @vysotskij mellan varven, där är det mer aktivt.

De senaste månaderna har varit riktigt intensiva för undertecknad, en hel del arbetsgivare har betett sig illa (och ett gäng beter sig faktiskt rättvist och bra, inte att förglömma) och jag och min kollega har fått gnugga våra hjärnceller för att sätta stopp för galenskapen, med glädje kan jag konstatera att det i alla av de mååånga ärenden som handhas har vi nått någon form av framgång. I en del ärenden har vi ändrat på uppsägningar, hjälpt våra medmänniskor att få ut den lönen de har rätt till enligt rådande kollektivavtal. Vi har löneförhandlat, vi har pratat med mer människor än vad jag någonsin trodde var möjligt, vi har stridit, vi har kämpat för rättvisa villkor. I andra kanske vi inte har lyckats åstadkomma det vi siktade på, men det har i alla fall inte berott på vår kompetens eller andra faktorer vi kan styra över. Det har berott på att motparten utnyttjat luckor i lagen, olyckliga faktorer på arbetsplatserna, och på ett cyniskt tolkande av verkligheten från motparten. I de fall där sakernas tillstånd inte har varit optimala, har vi i vart fall kämpat så hårt vi har förmått, vi har vunnit nya kamrater, nya representanter för vår förening…nytt hopp!

Och varför gör vi det? Vi blir inte rika på det, inte heller svälter vi av det…Men vi gör det för att vi tror på det, vi gör det för att vi vet att vi har rätt, vi står eniga och organiserar oss. Vi gör det för att vi har lovat varandra att ingå ett solidariskt förbund, vi gör det för att våra medlemmar är vi (gudarna ska veta att jag har varit på den andra sidan, den där jag fick hjälp av mina kamrater i facket).

Vår verktygslåda må vara stor och vi må ha många lagar och paragrafer och föreskrifter på våran sida, men detta är inget givet från ovan, utan detta har vi och de politiska partier som står oss nära fått kämpa sig till. De senaste 8 åren med Alliansstyre har påtagligt gjort denna verktygslåda fattigare på verktyg. Nästan omedelbart fixade arbetsgivarsidans politiska gren till det att eländet med att stapla visstidsanställningar på varann möjliggjordes, en total ignorans för kollektivavtalets värde eskalerar inom en lång rad branscher, Samhället dras isär, och arbetare mot arbetare ställer de mot varann…allt under slagordet Sveriges Arbetarparti. Vilken smörja! Det klassamhälle som fanns för hundra år sedan återkommer i vissa former, pigavdrag, bemanningsarbete, ett samhälle där folk ”bockar för patron med mössan i hand” är en realitet.

Jag ska inte bli långrandig denna afton. Eu är borgerlig ekonomisk politik upphöjd till normaltillstånd. Hälften av oss ville inte ha eländet, ännu fler ville inte ha dess valuta. Men nu är vi här, vi är för överskådlig framtid med, så snälla följ min uppmaning och rösta på Ett riktigt rött parti i morgon, rösta på vänsterpartiet så kanske vi kan dra den här kolossen på lerfötter en smula åt rätt håll. Vi får inte lämna walkover till borgerligheten, det är precis det de vill, för att inte tala om de regelrätt brun-svarta rörelserna som är på kraftig frammarsch, för då har vi snart inga verktyg alls kvar i lådan.

Med dessa ord låter jag natten gå till valdag…så sakteliga, nynnandes på Billy Braggs ord…

There is power in a union…

Organisera er kamrater!

// Vysotskij

Kongresspeppen

Det var med stor glädje och mycket intresse undertecknad följde Vänsterpartiets 40e kongress nu i helgen. Valpeppen inför det som har kommit att betecknas ”Supervalåret 2014” är påtaglig och man märker nästan överallt att missnöjet med alliansens nedmonteringspolitik får Sverige att knaka i fogarna. Jag är starkt förvissad om att de kommer att åka ut med huvudet före.

Ska man hårdra det så är det EN fråga allena som kommer att fälla regeringen Reinfeldt imo, vinsterna i välfärden. Det som presenterades som ett ”valfrihets-ivrande”, som vissa delar av folket köpte med hull och hår, blev till slut uppenbart för väljarna att det bara utgjorde valfrihet för vissa. Den nyliberala doktrinens förespråkare missade dock att berätta att det var vinsten, inget annat än vinsten som ville åt. Vart skulle all valfrihetspropaganda vara om vi gick på LOs/Vänsterpartiets linje om att ta bort möjligheten att plocka ut obegränsat med vinster? Vart skulle alla entreprenörer ta vägen då? Nej tack då är jag hellre Antiprenör.

Yttermera glädjer det mig lika mycket att mitt parti inte föll för frestelsen att förbjuda alla privata alternativ, såsom stiftelser och kooperativ att driva allmän välfärd. Misstolka mig inte, även de måste vara under strikta krav för hur välfärdsskapandet ska se ut, för gudarna ska veta att även kooperativ och stiftelser dras med mycket problem, inte minst  arbetsrättsliga. Det måste ändå vara att komma åt rövarkapitalet på denna punkt, och åtgärda övrigt i förlängningen, som ska vara det viktigaste. Avslutningsvis är det upplyftande att se att frågan om sex timmars arbetsdag återigen får en riktig plats i finrummet, för visst är det så att det fungerar som en tvåstegsraket, vi vill ersätta rådande ordning med något annat, något mycket bättre och verkligen gynnande för Sveriges befolkning. Om väljarna, till och med högerväljarna, accepterar vår analys av hur god välfärd skall bedrivas, ja då finns det ingen anledning att man inte kan se att vår samhällsanalys i stort faktiskt är betydligt mer rimlig och human än dansen kring guldkalven.

Eder

Vysotskij

En avsiktsförklaring från Söder om Söder

Jag vet inte om jag har nämnt det, men undertecknad är numera medlem i Vänsterpartiet sedan ett år. Då bostadssituationen har varit högst olämplig och otrygg har dock den politiska kampen fått stå lite tillbaka. Hursomhaver är hen nu fast och trygg (inte borgarkopplets förtjänst det kan vi ju hoppa upp och klappa oss på stjärten på)

Jag kommer till fullo engagera mig i #val14 på denna blogg, på twitter,  i mitt yrkesliv, i mitt privatliv, sanna mina ord på detta. Jag ser det som min plikt som människa, och som förtroendevald att göra allt som står i min demokratiska makt för att arbeta för en politisk förändring i Maj och September kommande år. ”Skeppet håller på att sjunka, det finns inte nog med livbåtar och flytvästarna är på god väg att ta slut” som en insändare skrev i dagens Metro…

Innan året ens är slut kan jag inte låta bli att beröra det fruktansvärda angrepp på demokratin som skedde ett par kilometer från min hemvist i Söndags. Sjuk-däckad följde jag skådespelet i sociala medier, där nazister angrep barnfamiljer och medborgare i Kärrtorp. Flaskor, smällare och påkar ven genom luften när dessa fascister angrep oroliga medborgare som gjorde sina röster hörda. Må de hata oss, blott de frukta oss. Den 22a December sluter återigen medborgarna upp för att trygga sin närmiljö, den här gången är vi mer än 8000 som har för avsikt att komma…..

i No Pasaran ! var ett framstående slagord under Spanska inbördeskriget, tyvärr är det lika relevant år 2013

Vysotskij

LO och Socialdemokratins utspel om Laval-domen, ett välkomnat besked.

Ett rungande hurra och ett litet äntligen smyger sig in i mitt sinne när jag går igenom dagens nyhetsskörd och finner att den eminenta Tidningen Arbetet skriver om det gemensamma utspel som LO och SAP gjorde idag. Lavaldomen torde väl vara känd för de flesta vid det här laget, varför jag inte går in närmare på dess turer.

Klart är dock att den i grunden handlar om en central fråga; De Svenska kollektivavtalens styrka på den svenska arbetsmarknaden. Arbetar man i Sverige så ska man arbeta enligt svenska kollektivavtal, punkt! LO är inte rasister som vill att även utländska arbetare skall arbeta i Sverige på svenska villkor. LO vill motarbeta den lönedumpning som jag tidigare har skrivit om inom en lång rad branscher som; Åkerinäringen, byggsektorn, skogsindustrin och restaurangbranschen.

Motståndarna till LO och SAP vill väldigt gärna trycka på att det här skulle handla om protektionism och smårasism från de LO-förbund som motsätter sig Lavaldomen, vilket givetvis är ett uttryck för deras egen politiska agenda, inget annat. För vem kan egentligen motsätta sig att om man jobbar i Sverige så ska man göra det på lika villkor? Att sen få det till rasism är befängt, LO motsätter sig inte på något vis att utländsk arbetskraft arbetar i Sverige, utan bara utnyttjandet av dessa människor.

Ett litet smolk i glädjebägaren kan dock den uppmärksamme notera, att man ända in i det sista debatterade mellan LO och SAP huruvida det skulle heta ”rimliga villkor” eller ”Svenska kollektivavtal”, där LO gick segrande ur striden. Frågan som dyker upp i mitt sinne är närmast hur Socialdemokratin hade tänkt uppnå detta genom att smygflörta med Folkpartiet eller Centerpartiet (kanske det mest antifackliga parti vi har idag, minnes CUFs kampanj ”fucka facket 4-ever”). Nej go´vänner, kamrater, efter Valet 2014 går jag på samma linje som flertalet LO-distrikt gjorde häromsistens och förordar en Röd-Röd regering (men inte en villkorslös sådan).

Eder

Vysotskij

DN , sen att DN inte tillåter kopplandet av bloggar till detta inlägg tyder väl klart och tydligt på att man inte vill ha några vidare kommentarer på detta…

Påreglera. Nu!

Jag har sagt det förr och jag kommer att säga det igen och igen och igen. Man ska inte ha vinster i välfärden, för mig rimmar det så oerhört illa och fel att man tar pengar som vi alla har bidragit med gemensamt för ett (flera syften) och gör om det till vinst i ett fåtal händer.

Egentligen är det inte svårare än det som Olof Palme säger i videon ovan, från SAPs kongress i Västerås 1982, vi värnar om barnen (och de gamla och de sjuka och de funktionshindrade mm mm)! Till och med ett barn förstår, inte med de orden men, att den nuvarande politiken som förs är som ”stora Tabberaset” i Emil i Lönneberga, ett fåtal giriga som sitter och mumsar i sig allting som alla skulle dela på. Huggsexan i Sthlms län har hållit på längst och är den mest utstuderade i hela Sverige, jag skulle vilja sträcka mig till att den är extrem. Undertecknad har inte helkoll på hur siffrorna på offentligt-privat ligger för tillfället (inte ens säkert att det går att få en inblick i hur de ser ut vid denna givna punkt), men minst 70% privat välfärd är en siffra som återkommer när man söker runt lite.

Vill vi ha ett samhälle där det går att ta ut vinst på skattefinansierad verksamhet som det ser ut idag, vill vi verkligen det? När Palme talade om dessa frågor tror jag att det var ”Pysslingen” barnomsorg han hade i åtanke, detta pionjär-projekt, ja vissa har beskrivit det som ett pr-jippo från Svenskt näringsliv för att påvisa att man visst kunde bedriva god barnomsorg med färre personal och lägre löner. Pysslingen lär ha varit ett ”uppmjukande av marknaden”, man ville helt sonika förbereda landet på ett gigantiskt kosläpp av privata utförare inom offentlig sektor. Tror ni att Olof kunde föreställa sig hur situationen ser ut idag i Sverige? De som planerade Pysslingen kunde det garanterat.

Nej nu får det räcka tycker jag, utförsäljningarna har under hela sin historik haft karaktären av ”Att ge en Apa en pistol”, Precis vad som helst har kunnat hända…och det har det sannerligen gjort.

Kravet är tydligt, Stoppa vinsterna på skattefinansierad välfärd!

Eder Rabulist

Vysotskij

DN1 DN2 DN3