Ett axplock av fanskap

Nås av nyheten om att Rysslands president Vladimir Putin inför en fjäsk-visit på ett lokalt Zoo i närheten av Sotji har ”räddat” två journalister från en arg kissekatt, modell större, i form av en leopard. Händelsen skedde bekvämt nog med rysk statlig teve på plats, allt enligt Dagens nyheter . Allt detta lämnar en med tankar som; ”Jaha” och ”Hur dumma tror de att vi är”. Så påpassligt att det i anslutning till Olympiska lekarna för en gångs skull sprids lite positiva nyheter från vår stora granne i öst. Undertecknad är väl ingen vidare Rysslandskännare, men det krävs väl ingen kosmonaut för att lista ut att det är lite hederlig ”whitewash” som utförs här, kring varumärket Putin. För lika trovärdigt som det är när valfri diktator slår 15 hole-in-ones första gången hen testar långgolf, är det väl att Putin skulle vara en sån hejare på att vara kompis med djur. I och för sig ska han väl vara kompis med någon, med tanke på att han gör sig ovän med stora delar av världen genom den fruktansvärt Hbtq-fientliga politik som frodas i Ryssland. Nä tvi vale….sänder varma tankar till alla atleter som kommer att skapa publicitet för att klämma åt denna fråga rejält när de står i rampljuset under spelen.

Annars då… ja Alliansen och dess uppdragsgivare Svenskt näringsliv gör sitt till på hjemmefronten så att säga. Är det inte uppdragsgivare som till vardags kränger hamburgare till höger och vänster, mest höger har det visat sig, som uppmuntrar (läs: hotar) sina anställda med stora dumma socialistspöket som kommer förstöra festen om de röstar på dem…..så är det kapitalets politiska gren Moderaterna som använder landstingskanaler för att varna för detsamma. Håhåjaja, Nu är det pressande tider på alliansens pr-avdelningar, här finns ett val att vinna, här finns att göra. MEN FACKET då skriker de, i sedvanlig ordning, totalt förbluffade över det faktum att det är en stor skillnad på en idéburen ideologisk organisation och en stor arbetsgivare som kränger köttsemlor.

Notera mången ironisk ton i ovan textavsnitt, men märk väl det är allvar också. Det är i runda slängar 7 månader till valet, och vi har ett till som knackar på dörren långt innan dess. Det är allvar nu och det finns många starka krafter som vill göra allt för att släta ut de politiska skillnaderna mellan partier och block innan valet. Allt skall klädas i ett ljusblått skimmer utav pr-strateger, allt skall moderatifieras så gott som det bara går. Allt för att slippa svara på de där obehagliga frågorna, som NUON-affären, den havererade välfärden och privatiserings eländet. Kanske då bättre att det fokuseras på de stora frågorna (restaurangmomsen) och skrämmas med lite grejor, vem vet vi kanske får Kommunistkortet i ansiktet snart!

Den som lever får se….tyvärr

Eder

Vysotskij

Annonser

Köttätande som norm

Nås idag av nyheten om att forskare har lyckats, ”Äntligen”, med konststycket att odla fram 20.000 syntetiska muskelfibrer. Summa summarum, de har odlat riktigt fysiskt kött, gud ske pris. Nåväl, undertecknad är vegetarian sedan snart 20 år och förbluffas en smula av hur långt köttätande som norm kan gå egentligen.

Visst det är behjärtansvärt att man väljer att satsa mängder med pengar för att forska fram någonting som kan minska miljöpåverkan på en global skala. Jag när inga drömmar om att alla ska ställa om sin kost till vegetarisk dito, vissa älskar kött och då får de väl göra det.  En av forskarna säger själv; dagens storskaliga köttproduktion är ineffektiv, skadlig för miljön och innebär att djuren behandlas dåligt.

Jag instämmer med detta till fullo, helt och hållet, det är fruktansvärt, omoraliskt och medeltida det som sker i köttfabrikerna runt om i världen. Tråkigt nog tycks slutsatsen vara att spendera multum med pengar för att forskafram kött, fast på låtsas. Varför inte hellre söka sig till mer miljövänliga, etiska och nyttiga vegetariska och veganska alternativ. Vi vet ju att det som sker i djurindustrin är fel, varför tillåter vi att det sker på det vis det gör när lösningen är så nära?

Missförstå mig rätt, jag vill inte hindra någon från att äta kött, men kan man inte då försöka att satsa på kvalitet om nu den där biffen är såå himla viktig. Varför inte lägga dubbla priset på ett lokalt djur som har levt ett bra och lyckligt liv (well jag köper inte hela den här tanken om att djurs ångest lindras av prislappen och att de blivit dödade på ett värdigt vis, men ändå, alternativen är värre!) Eller varför inte bara äta kött som har jagats…alternativen är många, men alla tillgängliga alternativ borde till största delen vara vegetariska. (Och ja, jag tycker att jakt är pervest och omoraliskt, men ser ändå behovet att hålla djurstammar någorlunda hanterbara, även om jag misstänker att majoriteten av alla jägare bara gillar att döda)

Det jag vill är att vi radikalt bryter med tanken om köttet som norm, det är inte svårt och det är inte något man saknar eller för den delen måste ha för att må bra!

Jag äter inte mina vänner

Vysotskij

Supermiljöbloggen skriver på temat här och Dagens Nyheter här

i´ts made me cry

Titeln på detta inlägg anspelar på ep:n med samma namn av Magnolia Electric CO. som släpptes 2009. Detta band var en av de olika konstellationer som Jason Molina var den naturliga fokalpunkten i. Det var med sorg som jag nåddes av beskedet idag, att en av mina personliga favoriter har avlidit, Jason blev 39 år…..och dog i sviterna av sitt alkoholmissbruk och bristen på en sjukförsäkring med påföljande skuldsättning.

Ni vet de där artisterna, de som bara träffar direkt in i ditt innersta, som man bara omedelbart älskar? Man kapitulerar sådär ovillkorligt, accepterar att man kommer att älska all musik man kommer att höra av dem…någonsin. Jason Molina var en sådan artist för mig, gudarna ska veta att jag lyssnar på mycket musik och att jag gillar mycket, men ytterst få har drabbat mig som hans projekt, vare sig de hette Songs:Ohia, Magnolia electric CO. eller var utgiva i hans eget namn. Vid närmare eftertanke är det nog bara en annan artist som drabbat mig så fullkomligt, och som jag heller aldrig kommer att få uppleva live, den sedan mer än 10 år döda Elliott Smith.

Med en röst utom denna värld, som hela tiden balanserar på gränsen till sammanbrott, men ändock med fasthet och klarhet, hittade hans dystra blues-country in i mitt medvetande någon gång kring 2005 (Songs:Ohia), Kommer aldrig att glömma hur frälst jag blev av albumet ”The Lioness”…

För den som vill lära känna denna produktiva gigant lite närmare, eller återbekanta sig, rekommenderar jag denna översiktliga artikel. http://drownedinsound.com/in_depth/4132494#commentsBild

Rest in peace mr Molina

/Vysotskij

Hästlasagne

Undertecknad är vegetarian sedan snart två deccenier, och självfallet tänker jag inte låta hästlasagnegate gå obemärkt förbi.Jag förstår att det är mycket upprörande för många som äter kött att det verkar vara så att det är Hästkött i många produkter det inte ska finnas i. Problemet som jag ser det är väl snarare att folk inte tänker längre än sina egna Tabun. För det är just vad detta är, ett tabu och inget annat.Om man principiellt kan tänka sig att tugga i sig mosad lever från djur, blodpuddingar och en stor flintastek på grillen; Vad gör det då för skillnad att det är hästen brunte som ligger i stekpannan?

Paradigmet i våran ände av världen säger att vi inte ska äta hästar, det är dumt, och strider mot ”lagen om djurens ätbarhet”, tillsammans med delfiner, katter och sälar.

Personligen tycker jag att Camilla Björklund på Djurens rätt skrev en mycket klok sak i en debattartikel när #hästlasagnegate drog igång, varför inte ta tillfället i akt och ifrågasätta köttätande som norm istället för att fokusera på ett specifikt Tabu? Vi är många tusen i Sverige som redan väljer bort kött oavsett vilket djur det tillhör. Sen finns det ju tokjävlar som den tyska ministern som vill skänka hästlasagne till fattiga, iofs så kan jag själv inte se skillnaden mellan att äta ko, häst eller katt för alla alternativen är lika fel (för mig), men cynismen på den karln säger väl allt om hans klassperspektiv också!

Dessutom vill jag konstatera att jag är stolt över att vara medlem i Vänsterpartiet, som från och med förra kongressen beslutade att ALL mat som serveras i samband med partiets verksamhet är vegetarisk som norm.

Eder

Vysotskij

DN1 DN2 DN3 DN4 DN5

Under knapphetens kalla stjärna….

Ett fenomen som har fångat mitt intresse och stört mig något så infernaliskt den senaste tiden är medelklassens medvetenhet om sina egna privilegier, En klok man skrev på twitter att dessa och överklassen är de som kanske allra mest är medvetna om ”rättfärdigheten” i sina egna privilegier. I detta läser jag in, att inga i Sverige idag har lika mycket makt över sina egna ”verkligheter”, så pass stort kulturellt kapital och know how för att driva sina egna politiska frågor med ”pondus”. Självfallet är arbetarklassen också ypperligt god understundom på att formulera sina idéer och omsätta det i praktisk politisk verksamhet. DOCK så är medel och överklassen de som sitter på större möjligheter att nå ut med sina ”rättigheter” i media och den politiska debatten. Givetvis kan definitionerna av respektive klass skilja sig från betraktare till betraktare, men detta är inte platsen för att bena ut detta, ni får helt enkelt läsa in vad ni vill i min text. Hur yttrar sig då detta och vad är det som stör mig så infernaliskt…jo…ta ett exempel som garanterat fler Stockholmare än jag stör sig på, den eviga debatten om ”Slussen-eländet”. Förvisso en trängande politisk fråga i huvudstadens politik då Slussen är en av flaskhalsarna i stadens kollektivtrafik, för att inte säga rikets infrastruktur givet hur många passagerare som åker genom området varje dag (Enbart sett till T-banestationens trafik så skulle den vara landets tredje eller fjärde mest befolkade om den var en vanlig järnvägsstation, i paritet med Göteborgs och Malmö Central. Lägger man ihop detta med stadens (och landets) topp tre mest trafikerade buss-station, riksjärnvägen etc så är det en viktig fråga, inget snack om saken. Spaltmeter skrivs om detta i huvudstadens dagstidningar och vilka är den tongivande rösten som har något att säga till om i spörsmålet? Givetvis politikerna, MEN det är den bemedlade befolkningen i kvarteren runt Slussen som driver detta som att det inte finns någon annan politisk fråga av vikt. Dessa stackars krakar som sitter i sina miljonlägenheter och gnäller för att deras hem kan bli en arbetsplats för många år framöver (bo-frakking-hoo) med följden att värdet på deras lägenheter minskar. Se så mycket utrymme deras fråga får i pressen, gång på gång förhalar de bygget, hänger ut (patetiska) röda protest-lakan ur sina fönster för att visa sitt missnöje över att bli överkörda i frågan som är så viktig, NOT in my Backyard. Abba-snubben som jag aldrig lär mig namnet på är den som gråter kanske hårdast, han tar till de kraftmedel som hans x-antal miljarder erbjuder, kräver att hans bild tas ner på Arlanda för att han blir så överkörd i sin hjärtefråga! Perspektiv är det jag efterfrågar, i utförsäkringarnas och fattigdomens Sverige…. Meningen som jag utgick ifrån i detta inlägg börjar konkretiseras, makten över att lyfta sina egna politiska frågor på agendan. Vart är perspektivet där samhällets verkliga problem tar lika stor plats?Vidare, vi har ju sett flera exempel på dessa frågor RUT och ROT, trängselskatter i Götlaborg och Whatnot. Jag menar kom igen Slussen är ingen ny fråga och den är inte viktigast för att den är viktigast för medelklassen där! Redan på 1910-talet tampades staden med dessa problem, redan då försökte man råda bot på trångboddheten som rådde i dåtidens Stockholm (liksom idag). Det sistnämna av problemen löstes genom de av borgerligheten så bespottade Miljonprogrammen.

Det kollektiva historiska minnet är kort, förbenat kort, tyskar som kom till Sverige under andra världskriget hade i många fall aldrig sett sådan nöd som här, och idag har vi sakta glömt våran nära historia. Mina gamla-morföräldrar var statare, de hade jordgolv, brunn på gården, och kämpade för att få elektricitet installerat i sin bostad (motparten var en snål jäkel till riksdagsledamot från Bondeförbundet, min rådiga gamlamorfar var hård och organiserad i den meningen att han fick igenom sina krav….brunnen på gården blev dock kvar). Jag har vissa minnen kvar av Gamlamorfar E som levde till jag var tolv, han var en varm lite otäck men oerhört snäll man som under hela sitt liv var strävsam, först 15 år senare när jag läste hans släktforskning gick det upp för mig…fan vad han slet hela sitt liv, slet i sitt anletes svett…på grund av sin driftighet ”entreprenörsanda” som de säger idag, kunde han tillsamman med sin lika rådiga hustru E försörja tre barn. Det som fastnat i mitt minne och som aldrig kommer försvinna är hans avslutande ord… ”Under knapphetens kalla stjärna…föddes vår dotter X (min mormor)” …. Vem formulerade dessas idéer, var det alla Björn och Bennys i sina miljonlägenheter? Eller var det några som brydde sig om verkligt trängande problem som fattigdom, trångboddhet och klass? Idag är motståndarna desamma, arbetsgivarna, ”marknaden”, och borgerligheten…med den lilla skillnaden att de kallar sig för arbetarepartier….

Eder.

DN1 DN2

Könsstereotyp 2; ”Läktar-flickvännen”

Så var det ånyo dags för en könsstereotyp signerad Åsa. Förmodligen en som kommer att göra en del förnärmade och ilskna. Själv tycker jag den är tämligen akkurat, så många människor (kvinniskor) som anpassar sig till sin partner och går upp i dennes person. Det tål att tilläggas att man hoppas att det skulle finnas flera läktarflickvänner med snopp, men icke, alltsomoftast är det blott mannens intressen som primeras…..de är ju ”viktigare” och ”riktigare”….

En redogörelse för läktarflickvännens liv och leverne lämnad i ljuset av bitterhetens kranka blekhet.

Läktarflickvännens karriär börjar ofta redan i tonåren, då hon tränas i att titta på olika aktiviteter där män gör saker tillsammans. Det kan vara en pojkvän som utför en idrott eller spelar ett musikinstrument. Det kan också vara en bror eller någon annan manlig släkting. Läktarflickvännen brukar då bevista dessa övningar för att få möjlighet att tillbringa så mycket tid som möjligt med denne eller för att visa sitt stöd för dennes verksamhet.

Signifikativt för en läktarflickvän är att hon relativt oreflekterat ägnar stor del av sin fritid åt denna stödjande verksamhet, utan att erhålla samma dos stöd från de hon ger sin tid. Att vara läktarflickvän är i det närmaste en heltidssyssla, för förutom att sitta väldigt mycket på läktare och andra åskådarplatser, så ingår det även i hennes ofta självpåtagna sysslor att lyssna på matchreferat eller demoinspelningar, sälja bingolotter till en idrottsverksamhet hon inte själv deltar i, stå i kiosken under turneringar, anamma kunskaper om pojkvännens favoritlag/band samt sluta umgås med egna vänner och istället hänga med pojkvännens kompisar och deras läktarflickvänner. Paralleller kan också dras till arbetslivet, där den hungrige och drivne nytänkaren/kreatören/innovatörens yrkesmässiga avancemang ivrigt påhejas av en lojal och bekräftande läktarflickvän som klappar hans håriga bringa i takt med hennes beundrande blickar. En läktarflickväns bekräftelse på att det man gör är viktigare än det hon gör är bördig jord att odla sina färdigheter både som idrottsman, musiker och yrkesman och ett smidigt sätt att kunna ägna sig åt det man brinner för utan att reflektera över om man ger samma energi tillbaka.

Hur mycket tid läktarflickvännen än lägger på denna nya fritidssysselsättning och hur mycket kunskap denna tid än resulterar i, så är det av största vikt att hon inte briljerar med sina kunskaper till den nivå att hon överglänser sin pojkvän, eftersom risken då finns att hon kan kränka hans manliga stolthet. En kvinnlig stolthet är ett fenomen som inte diskuteras inom detta parförhållande och emotionella uttryck för en sådan stolthet definieras därför som irrelevanta utbrott av feminin hysteri.

En läktarflickvän ser ofta sig själv som vårdande, omtänksam och lyhörd. Hon personifierar ofta dessa egenskaper till en gräns att hennes egna intressen blir osynliga både för henne själv och hennes omgivning. Effekten av detta är att medan pojkvännen skaffar sig status i samhället som en hungrig och driven nytänkare/innovatör/kreatör samlar läktarflickvännen på sig en doktorsgrad i att anpassa sig, förutse andras känslor och att ta på sig ansvaret för sådant hon inte är ansvarig för. Läktarflickvännen får sin bekräftelse av sitt människovärde genom att hon är en empatisk människa som finns för sina medmänniskor. Därför faller det sig naturligt att hon tar den största delen av föräldraledigheten när läktarflickvännen och hennes pojkvän skaffar barn. Om inte läktarflickvännen redan känt av det innan, så dyker en känsla av frustration ofta upp, men som pga att ständigt ha blivit tolkad som hysteri inte ges någon relevans i relationen.

Huruvida läktarflickvännens öde är beseglat med bitterhet eller om hon kan finna en strimma hopp över horisonten tvista di lärde (nu definieras sällan kvinnors relationsanalyser som lärdom, utan som skvaller och dravel, till skillnad från minsta påhittad kunskap uttalad av en manslemsbestyckad individ med bristande självinsikt, så vi får kanske definiera om det till att därom tvista de hysteriska…). Oavsett hur läktarflickvännens öde ser ut, så lär du se många av dess slag på läktare i din omgivning nu när du har en formell artbeskrivning.

/Vysotskij

…P.S Spyr på den förbenade rådande manlighetsnormen. D.S

Könsstereotyp 1. ”Kill-Killen”

Det var utlovat en serie könsstereotyper…. Vi pumpas ju dagligen av synintryck hur man skall respektive inte skall vara, speciellt gällande ”manligt” och ”kvinnligt”. Reklamens hjärntvättande budskap trummas in hos ungdomen redan när bröstmjölken inmundigas, roller utses och total lydnad under normen är dess betalning. Förståsigpåare i unga kvinnors magasin berättar vilka plagg som skall införskaffas till våren för att kapitalismens hjul skall snurra snabbare och snabbare, ursäkta vad säger jag, givetvis för att vi ska se fina ut……

Idealen har även en mörkare sida, de självreproducerande normerna ger upphov till samhällsproblem ifrorm av förtryckt baserat på kön, inkomst, klass, hudfärg osv. osv.  I skenet av detta kommer jag att publicera en rad könsstereotyper som går på tvärs med de gängse skitrollerna som florerar där ute i världen, signerade min goda vän Åsa från Genusbloggen . Syftet med att publicera dem även här är att de helt enkelt är så jävla bra, och det är mig en ära att återblogga dem även till mina läsare som kanske har missat Åsas blogg…

Mycket nöje och without further ado, möt Kill-Killen

Jag tänker börja vår vandring i mänsklighetens inte allt för mångfacetterade värld med att presentera den allra vanligast förekommande könsstereotypen; killkillen (Går även under namnet Falköpingskillen efter den plats den först kategoriserades).

Killkillen kan man träffa på i alla sammanhang och då han inte bara påträffas på mindre orter, som namnet kan tyda på, har han blivit en del av den svenska stadsbilden.

Utmärkande drag hos killkillen är att han inte anser sig ha några utmärkande drag. Möjligtvis kan killkillen försöka höja sin status genom att försöka inge ett ”spektakulärt” intryck av att vara belevad (då ofta genom en backpackerresa i Asien eller Australien), men i övrigt stärker killkillen sin status just genom att i så stor utsträckning som möjligt likna sina flockmedlemmar. Då killkillen ofta lever i separatistiska flockar med andra killkillar så begränsas killkillens perspektiv avsevärt. Utomstående element vars erfarenheter det minsta bryter med killkillens egna världsuppfattning tolkar killkillen (gärna till ljudet av ett kluckande höhö-skratt ivrigt sökandes bekräftelse hos den övriga flocken) som irrationella eller onormala. Detta tycker också killkillen att det är viktigt att på olika sätt slå fast i alla upptänkliga sammanhang, och framför allt bland sina flockmedlemmar som killen förväntar sig hitta i de flesta människor av vad killkillen uppfattar som ett genuint hankön.

Detta beteende kan ta sig uttryck i olika statuscementerande beteenden som signalerar grupptillhörighet till flockmedlemmarna och en högre status till de vars erfarenhet krockar med kilkillen. Genom att brösta upp sig och visa upp sin vackra fjäderdräkt väcker han uppmärksamhet bland andra kilkillar och vinner deras tillgivenhet samtidigt som han befäster sin rang i samhället genom att degradera oliktänkande och personer som han inte uppfattar som genuina killkillar. Ofta sker denna uppvaktning gentemot andra killkillar utan de oliktänkandes närvaro, då det är av absolut vikt för killkillarnas världsuppfattning, och därmed status, att inte grumla sina för dem glasklara världsåskådning med andras erfarenhet.

Eftersom killkillar ofta väljer att hämta intryck enbart från andra killkillar har dessa inte tränats i att ta hänsyn till andra personer, och allra minst till individer som personen inte ser. Och då det ligger i killkillars intresse att inte se individer som inte är helt lika honom själv som individer (utan då möjligtvis som objekt, tex kvinnor bögar och andra köttdjur) blir denna grupp av extrema element väldigt omfattande. De som kilkillen allra minst tar hänsyn till är de han rent fysiskt inte ser, tex indonesiska barnarbetare som tillverkar elektronikdelar i hans senaste okynnesköp, afrikanska bönder vars mark upplåtits åt killkillens Lundin oil-aktier eller de homosexuella som utsätts för fler hatbrott och mer diskriminering p g a den homofobi som är resultatet av killkillens ideliga bögskämt.

Många är dem som träffat på en killkille, men trots detta röner killkillarna oproportioneligt mycket uppmärksamhet i den svenska faunan.

Identifierade exemplar kan rapporteras med en beskrivning av beteendemönstret till genusbloggen.