(Den) Äkta detektiven

Nedan kommer ett antal anledningar till att följa HBOs senaste serie ”True Detective”, ja ni läste rätt, undertecknad ska slå ett slag för att inmundiga amerikansk kultur. Är det något de kan göra på andra sidan dammen så är det kultur.

True Detective är äckligt bra, med betoning på både äckligt och bra. Som i en feberdröm tecknar serieskaparna upp ett landskap där våld, droger och sexuella avarter frodas som flugor på en höstack. Nyligt Oscarbelönade Matthew McConaughey är så där äckligt snygg att man vill straffa teven genom att kasta någonting på den, och gör den kanske minst och mest sympatiska roll jag har sett på många år. Han gestaltar en ateistisk mistantrop som iklär sig rollen som kriminalare, eller knarkade grubblare med hög intelligens, allt beroende på vilken tidsperiod i serien som gestaltas.

Tittarna får även stifta bekantskap med McConaughey´s antites, den alltigenom gudfruktige (nåväl inte riktigt) kollegan och tillika kriminalare, gestaltad av Woody Harrelson. Även Harrelson är mästerlig och bådas karaktärer fungerar som varandras naturliga motpoler som på ett vis gör allt för att förinta varandra, men på ett annat sätt dras till varandra på grund av samsyn.

Relationen mellan de två motpolerna visar för mig upp seriens egentliga kärna. Ja den handlar om ett mord, flera mord, rituella mord. Men här stannar likheterna  med lättspydda draman som Criminal minds (som i sin egen rätt fyller en funktion såklart), True Detective är sin egen antites på många plan, det beskriver på ett sätt den amerikanska framgångssagan vi är vana vid att matas med, med rikedomar bortom vanligt vett och sans, men på samma gång handlar det mer än de flesta serier om klass, hopplöshet och kamp. Kamp mot auktoritet, kamp mot avvikande, kamp för att få vara avvikande och ja…livet från dess bästa (nåväl) sida och dess allra mörkaste avgrunder.

Jag fascineras av Amerika, dess vänliga medborgare i kontrast mot deras allra mest hatiska diton, dess allra mest hårresande politiska yttringar och dess allra mest sunda. Det liv i Sydstaterna som gestaltas i denna serie är inte enbart svart, men inte fan är det ljust heller det bara är…..osminkat och rått, med lite solsken och ett par (många) öl. Det handlar om social misär uppblandat med väldigt sjuka människor samt ett stort antal som försöker göra ”rätt” och hanka sig fram så gott det går.

True Detective är Twin Peaks för 2010-talet, utan de mest vrickade inslagen i den fantastiska serien, men den är den som kommer närmast i mitt sinne. Gör dig själv en tjänst, se denna serie.

Eder

Annonser

Ett axplock av fanskap

Nås av nyheten om att Rysslands president Vladimir Putin inför en fjäsk-visit på ett lokalt Zoo i närheten av Sotji har ”räddat” två journalister från en arg kissekatt, modell större, i form av en leopard. Händelsen skedde bekvämt nog med rysk statlig teve på plats, allt enligt Dagens nyheter . Allt detta lämnar en med tankar som; ”Jaha” och ”Hur dumma tror de att vi är”. Så påpassligt att det i anslutning till Olympiska lekarna för en gångs skull sprids lite positiva nyheter från vår stora granne i öst. Undertecknad är väl ingen vidare Rysslandskännare, men det krävs väl ingen kosmonaut för att lista ut att det är lite hederlig ”whitewash” som utförs här, kring varumärket Putin. För lika trovärdigt som det är när valfri diktator slår 15 hole-in-ones första gången hen testar långgolf, är det väl att Putin skulle vara en sån hejare på att vara kompis med djur. I och för sig ska han väl vara kompis med någon, med tanke på att han gör sig ovän med stora delar av världen genom den fruktansvärt Hbtq-fientliga politik som frodas i Ryssland. Nä tvi vale….sänder varma tankar till alla atleter som kommer att skapa publicitet för att klämma åt denna fråga rejält när de står i rampljuset under spelen.

Annars då… ja Alliansen och dess uppdragsgivare Svenskt näringsliv gör sitt till på hjemmefronten så att säga. Är det inte uppdragsgivare som till vardags kränger hamburgare till höger och vänster, mest höger har det visat sig, som uppmuntrar (läs: hotar) sina anställda med stora dumma socialistspöket som kommer förstöra festen om de röstar på dem…..så är det kapitalets politiska gren Moderaterna som använder landstingskanaler för att varna för detsamma. Håhåjaja, Nu är det pressande tider på alliansens pr-avdelningar, här finns ett val att vinna, här finns att göra. MEN FACKET då skriker de, i sedvanlig ordning, totalt förbluffade över det faktum att det är en stor skillnad på en idéburen ideologisk organisation och en stor arbetsgivare som kränger köttsemlor.

Notera mången ironisk ton i ovan textavsnitt, men märk väl det är allvar också. Det är i runda slängar 7 månader till valet, och vi har ett till som knackar på dörren långt innan dess. Det är allvar nu och det finns många starka krafter som vill göra allt för att släta ut de politiska skillnaderna mellan partier och block innan valet. Allt skall klädas i ett ljusblått skimmer utav pr-strateger, allt skall moderatifieras så gott som det bara går. Allt för att slippa svara på de där obehagliga frågorna, som NUON-affären, den havererade välfärden och privatiserings eländet. Kanske då bättre att det fokuseras på de stora frågorna (restaurangmomsen) och skrämmas med lite grejor, vem vet vi kanske får Kommunistkortet i ansiktet snart!

Den som lever får se….tyvärr

Eder

Vysotskij

Det nya statarsamhället

Kamrater!

1945 upphörde statarsystemet att finnas, det var något bra! Statareländet var en produkt av det kapitalistiska systemet, det bör man hålla i minnet! Ett system där de som ingenting längre hade fick ta anställning med vedervärdiga villkor på stora lantegendomar, med blott föda och uselt husrum som betalning. Visserligen reglerades de anställdas ”stat” i lag, som garanterade viss ”standard” på boendet. Denna standard innebär påfallande ofta stampat jordgolv en bra bit in på 1930-talet. Släng även in svårigheterna att fackligt organisera dessa stackare fackligt, all mark milsvida omkring ägdes ju självfallet av arbetsgivaren Läs mer

Kulturarbetarproletariatet

Äh vad fan…vi tar det nu!

I Sverige har vi en lång radda framstående och internationellt erkända museer i världsklass. Dessas verksamhet går sommarhalvåret mer eller mindre runt på ”intermittenta” tillsvidareanställda. Dessa arbetar för så dåliga löner att de skulle tjäna zimmilioner mer i andra sektorer, dock så gör de arbetet ändå för att de brinner för kulturarvsfrågor. Dumt kan tyckas, ja det kanske det är också, men allt är inte cash och rikedom i denna världen, det finns andra värden. Med detta INTE sagt att vi som är verksamma inom denna sektor på nåder under högsäsongerna inte borde organisera oss och kräva mer lön för mödan.

Tyvärr har vi en kulturminister (blubby) som tycker att kultur (underhållning) hellre borde kallas för…..Underhållning, för att kultur låter så ”tråkigt”. Där gott folk har ni en stor del av ”the state of the union”. Istället prioriteras..ja vaddå, det vetifan, men inte löner till personalen i vart fall. På min förra arbetsplats inom kultursektorn var vi cirka 20 personer, men inalles uppåt 100 (!) års universitetsutbildning, som gjorde ALLT för att presentera en så god bild som möjligt av den kulturmiljö vi arbetade i. Vi åkte långt, vi åkte länge, vi jobbade hårt, och fick till och med betald lunch, om tiden medgav det. En stor del av problematiken är att kulturjobben som en gång fanns i många fall läggs ut på icke-kvalificerad personal…det säger en hel del om hur konsensus om kulturarbete är idag. Ytterligare ett problem är att vi som arbetar under dessa förhållanden mycket väl vet om våran utsatta situation, vi står där med hatten i hand och bockar för patron, för vi vet att det står tusen åter tusen bakom oss och vill göra exakt det vi gör, kanske gratis för att få erfarenhet…

Tyvärr är det svårt att se på det som något annat än en totalt havererad kulturpolitik som ligger till grund för hur allting ser ut idag. Kultur prioriteras inte, kultur kapitaliseras, kultur skall ”bära sig själv”, dock är det ju som så att ALL verksamhet bär inte sig själv, men det är faktiskt värt att lägga skattepengar på att den kan bedrivas ändå. Precis som att en busslinje i glesbyggden kanske inte går runt, så finns det museum som inte går runt, som i allra högsta grad är värda att bevara.

Eller så bygger vi ett jäkla stort pariserhjul och kallar det för underhållning i stället…

Eder

Vysotskij

Thor och hatten

I dessa tider av obegripliga firanden av religiösa myter som har tusentals år på nacken, är det väl lämpligt att vi ägnar en av våra Humorvirituoser en tanke. Thor Modéen, denne Kungsörs-son som under sina 52 år i jordelivet lämnade ett oefterhärmeligt intryck på sin samtid. I femtiotalet filmer, revyer etc. figurerade Modéen inte sällan som en volumniös cigarrökande grosshandlare eller allmänt fryntlig pilsnerfarbror.

Men givetvis skall inte detta inlägg enbart belysa kultur, utan som sig bör sätta in det i en kritisk kontext. Minnet av Thor ger oss också minnet av en tid som inte är så länge svunnen i våran nationalstats historia, den tiden som innehöll konkreta religiösa påbud. Visst är det oändligt komiskt att reflektera över idag, att ”Tosse” blev bötfälld på grund av att han hade en ALLDELES för rolig hatt;

Den 7 mars 1935 dömdes Thor Modéen, och kollegan John Wilhelm Hagberg, till 75 kronor i böter enligt paragraf 13 i Ordningsstadgan, för att han varit för rolig i samband med en matiné på juldagen i Sportpalatset i Stockholm. Han skall bland annat ha burit en alldeles för rolig hatt.[2]

 

Kanske är värt att reflektera över i dessa tider när vanligt folk kan bli REVADE i lokaltrafiken, och våran samtids fascister talar om kulturer som förtrycker och är ”bakåtsträvare”. Att det inte är mer än dryga 80 år sedan självaste Sverige hade religiösa skyddslagar som hindrade folket att ha (för) roligt under självaste julen..

Glad Pesach

eder

Vysotskij

 

i´ts made me cry

Titeln på detta inlägg anspelar på ep:n med samma namn av Magnolia Electric CO. som släpptes 2009. Detta band var en av de olika konstellationer som Jason Molina var den naturliga fokalpunkten i. Det var med sorg som jag nåddes av beskedet idag, att en av mina personliga favoriter har avlidit, Jason blev 39 år…..och dog i sviterna av sitt alkoholmissbruk och bristen på en sjukförsäkring med påföljande skuldsättning.

Ni vet de där artisterna, de som bara träffar direkt in i ditt innersta, som man bara omedelbart älskar? Man kapitulerar sådär ovillkorligt, accepterar att man kommer att älska all musik man kommer att höra av dem…någonsin. Jason Molina var en sådan artist för mig, gudarna ska veta att jag lyssnar på mycket musik och att jag gillar mycket, men ytterst få har drabbat mig som hans projekt, vare sig de hette Songs:Ohia, Magnolia electric CO. eller var utgiva i hans eget namn. Vid närmare eftertanke är det nog bara en annan artist som drabbat mig så fullkomligt, och som jag heller aldrig kommer att få uppleva live, den sedan mer än 10 år döda Elliott Smith.

Med en röst utom denna värld, som hela tiden balanserar på gränsen till sammanbrott, men ändock med fasthet och klarhet, hittade hans dystra blues-country in i mitt medvetande någon gång kring 2005 (Songs:Ohia), Kommer aldrig att glömma hur frälst jag blev av albumet ”The Lioness”…

För den som vill lära känna denna produktiva gigant lite närmare, eller återbekanta sig, rekommenderar jag denna översiktliga artikel. http://drownedinsound.com/in_depth/4132494#commentsBild

Rest in peace mr Molina

/Vysotskij

Konservatismens rasistiska övertag över intellektet

Idag stormar det kring en gammal animerad film, är det inte märkligt så säg. Samma människor i stor utsträckning som blev rosenrasade över tintin-debecklet i Kulturhuset, rasar ånyo över de oerhörda fräckheten, att det klipps och klistras i en animerad julfilm från 1932.

”Santa´s Workshop” har vi väl alla i Sverige sett sedan barnsben, den lustiga julverkstaden där tomten håller hov med sina leksaker. Det problematiska med denna film är som många hävdar, jag bland dem, att den porträtterar samma unkna syn på hudfärg och religion som Tintin gör i vissa aspekter. Det är fritt fram i filmen att anspela på myten om den girige juden, som inte annat vill än att gestikulera ”ge mig, ge mig”, ända sedan jag förstod att det var något i den stilen som ville gestaltas i filmen har jag frågat mig hur vi kan sända detta i Sverige?

Den konseravative medborgaren rasar, på facebook, twitter och andra sociala medier, likväl som irl såklart. HUR KAN MAN klippa i något så heligt som definierar hela den svenska julen, DET SKA VARA SOM DET ALLTID HAR VARIT!!! Jag tror inte på något vis att alla de som rasar verkligen är rasister, men jag skulle uppmana dem som känner dessa känslor att reflektera för en kort sekund;

Det är i år 67 år sedan andra världskriget tog slut, och 80 år sedan filmen Santas workshop gjordes. Världskriget var till stora delar en uppgörelse inom det internationella systemet om maktbalansen i Europa och världen, men utifrån ett ideologiskt perspektiv var det även en uppgörelse mellan olika ideologier. NSDAP och Nazityskland drevs även av en agenda vars innehåll de flesta borde känna till, att utrota den ”internationella judendomen”. Den typen av fördomar och hat som i förlängningen ledde fram till förintelsen, började helt oskyldigt med att människor av den mosaiska läran förlöjligades, hånades och till slut förföljdes för sin religions skull. PRECIS detta är ”Santas Workshop” ETT, uttryck för, det kommer inte leda till en ny förintelse, men det ökar latent samhällets tolerans för förföljelse av människor beroende på deras trosuppfattning. Det är min starka övertygelse.

Det är i år även blott 57 år sedan en kvinna vid namn Rosa Parks, genom sina handling, kom att bli gnistan för den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Rosa´s handling, var något så oskyldigt som att sätta sig på en plats på bussen som var avsedd för en vit människa, och att dessutom ha fräckheten att vägra att flytta på sig, för att hon ansåg att alla människor har ett lika värde oavsett hudfärg. Tintin-debatten, liksom Santa´s workshop, kontrasterar detta på ett ypperligt vis, vi måste fortsätta och fortsätta motarbeta nidbilder av hudfärg, religion och etniskt ursprung, vilken form de än må ta.

Den kränkte medborgaren kanske borde stanna upp en kort stund och fundera, vilken agenda sprider dessa alster, är det något jag känner att jag i min kränkthet kan förstå påverkar människor som inte ser ut och tror precis som jag gör i en negativ mening. KAN jag fira högtiderna som stundar utan att få förhöjt blodtryck, likt den glöggfryntlige Tyko Jonson, på grund av att rasistiska element i våran populärkultur förpassas till historiens skräphög?

Eder

Vysotskij

DN