Det nya statarsamhället

Kamrater!

1945 upphörde statarsystemet att finnas, det var något bra! Statareländet var en produkt av det kapitalistiska systemet, det bör man hålla i minnet! Ett system där de som ingenting längre hade fick ta anställning med vedervärdiga villkor på stora lantegendomar, med blott föda och uselt husrum som betalning. Visserligen reglerades de anställdas ”stat” i lag, som garanterade viss ”standard” på boendet. Denna standard innebär påfallande ofta stampat jordgolv en bra bit in på 1930-talet. Släng även in svårigheterna att fackligt organisera dessa stackare fackligt, all mark milsvida omkring ägdes ju självfallet av arbetsgivaren Läs mer

Annonser

Kulturarbetarproletariatet

Äh vad fan…vi tar det nu!

I Sverige har vi en lång radda framstående och internationellt erkända museer i världsklass. Dessas verksamhet går sommarhalvåret mer eller mindre runt på ”intermittenta” tillsvidareanställda. Dessa arbetar för så dåliga löner att de skulle tjäna zimmilioner mer i andra sektorer, dock så gör de arbetet ändå för att de brinner för kulturarvsfrågor. Dumt kan tyckas, ja det kanske det är också, men allt är inte cash och rikedom i denna världen, det finns andra värden. Med detta INTE sagt att vi som är verksamma inom denna sektor på nåder under högsäsongerna inte borde organisera oss och kräva mer lön för mödan.

Tyvärr har vi en kulturminister (blubby) som tycker att kultur (underhållning) hellre borde kallas för…..Underhållning, för att kultur låter så ”tråkigt”. Där gott folk har ni en stor del av ”the state of the union”. Istället prioriteras..ja vaddå, det vetifan, men inte löner till personalen i vart fall. På min förra arbetsplats inom kultursektorn var vi cirka 20 personer, men inalles uppåt 100 (!) års universitetsutbildning, som gjorde ALLT för att presentera en så god bild som möjligt av den kulturmiljö vi arbetade i. Vi åkte långt, vi åkte länge, vi jobbade hårt, och fick till och med betald lunch, om tiden medgav det. En stor del av problematiken är att kulturjobben som en gång fanns i många fall läggs ut på icke-kvalificerad personal…det säger en hel del om hur konsensus om kulturarbete är idag. Ytterligare ett problem är att vi som arbetar under dessa förhållanden mycket väl vet om våran utsatta situation, vi står där med hatten i hand och bockar för patron, för vi vet att det står tusen åter tusen bakom oss och vill göra exakt det vi gör, kanske gratis för att få erfarenhet…

Tyvärr är det svårt att se på det som något annat än en totalt havererad kulturpolitik som ligger till grund för hur allting ser ut idag. Kultur prioriteras inte, kultur kapitaliseras, kultur skall ”bära sig själv”, dock är det ju som så att ALL verksamhet bär inte sig själv, men det är faktiskt värt att lägga skattepengar på att den kan bedrivas ändå. Precis som att en busslinje i glesbyggden kanske inte går runt, så finns det museum som inte går runt, som i allra högsta grad är värda att bevara.

Eller så bygger vi ett jäkla stort pariserhjul och kallar det för underhållning i stället…

Eder

Vysotskij

Thor och hatten

I dessa tider av obegripliga firanden av religiösa myter som har tusentals år på nacken, är det väl lämpligt att vi ägnar en av våra Humorvirituoser en tanke. Thor Modéen, denne Kungsörs-son som under sina 52 år i jordelivet lämnade ett oefterhärmeligt intryck på sin samtid. I femtiotalet filmer, revyer etc. figurerade Modéen inte sällan som en volumniös cigarrökande grosshandlare eller allmänt fryntlig pilsnerfarbror.

Men givetvis skall inte detta inlägg enbart belysa kultur, utan som sig bör sätta in det i en kritisk kontext. Minnet av Thor ger oss också minnet av en tid som inte är så länge svunnen i våran nationalstats historia, den tiden som innehöll konkreta religiösa påbud. Visst är det oändligt komiskt att reflektera över idag, att ”Tosse” blev bötfälld på grund av att han hade en ALLDELES för rolig hatt;

Den 7 mars 1935 dömdes Thor Modéen, och kollegan John Wilhelm Hagberg, till 75 kronor i böter enligt paragraf 13 i Ordningsstadgan, för att han varit för rolig i samband med en matiné på juldagen i Sportpalatset i Stockholm. Han skall bland annat ha burit en alldeles för rolig hatt.[2]

 

Kanske är värt att reflektera över i dessa tider när vanligt folk kan bli REVADE i lokaltrafiken, och våran samtids fascister talar om kulturer som förtrycker och är ”bakåtsträvare”. Att det inte är mer än dryga 80 år sedan självaste Sverige hade religiösa skyddslagar som hindrade folket att ha (för) roligt under självaste julen..

Glad Pesach

eder

Vysotskij

 

i´ts made me cry

Titeln på detta inlägg anspelar på ep:n med samma namn av Magnolia Electric CO. som släpptes 2009. Detta band var en av de olika konstellationer som Jason Molina var den naturliga fokalpunkten i. Det var med sorg som jag nåddes av beskedet idag, att en av mina personliga favoriter har avlidit, Jason blev 39 år…..och dog i sviterna av sitt alkoholmissbruk och bristen på en sjukförsäkring med påföljande skuldsättning.

Ni vet de där artisterna, de som bara träffar direkt in i ditt innersta, som man bara omedelbart älskar? Man kapitulerar sådär ovillkorligt, accepterar att man kommer att älska all musik man kommer att höra av dem…någonsin. Jason Molina var en sådan artist för mig, gudarna ska veta att jag lyssnar på mycket musik och att jag gillar mycket, men ytterst få har drabbat mig som hans projekt, vare sig de hette Songs:Ohia, Magnolia electric CO. eller var utgiva i hans eget namn. Vid närmare eftertanke är det nog bara en annan artist som drabbat mig så fullkomligt, och som jag heller aldrig kommer att få uppleva live, den sedan mer än 10 år döda Elliott Smith.

Med en röst utom denna värld, som hela tiden balanserar på gränsen till sammanbrott, men ändock med fasthet och klarhet, hittade hans dystra blues-country in i mitt medvetande någon gång kring 2005 (Songs:Ohia), Kommer aldrig att glömma hur frälst jag blev av albumet ”The Lioness”…

För den som vill lära känna denna produktiva gigant lite närmare, eller återbekanta sig, rekommenderar jag denna översiktliga artikel. http://drownedinsound.com/in_depth/4132494#commentsBild

Rest in peace mr Molina

/Vysotskij

Att definiera en ”kultur” och dess spridning…

Under de senaste två åren har ett projekt spirat i mitt inre, och tagit sig diverse uttryck i form av arkeologiska reflektioner på denna blogg. Projektet i sig är lika spretigt som odefinierat egentligen men jag har landat i att det kommer att handla om det oerhört problematiska begreppet ”kultur” i någon form. Se det som kultur i den mening som begreppet har misshandlats under hundratals år, kultur för att sätta ett likhetstecken mellan ”likhet i levnad” kopplat till en uppfattning om etnicitet i samband med materiella och sociala lämningar.

Det jag fiskar efter är egentligen en ansats att göra arkeologi till en i högre grad relevant grund för att diskutera politik i dagsläget! Luddigt ja, men likaså är våra svenska främlingsfientliga krafters bruk av ord som ”kultur” och ”svenskhet”. Jag upplever det som att det finns ett stort hål att fylla i den politiska debatten, i att angripa främlingsfientligheten på sin mest grundläggande (och påfallande ofta ignorerade) nivå, ”kulturbegreppet”. Vad stoppar vi in i begreppet? Vad betyder det ens? Talar vi om kultur, är det då relevant att titta på hur detta sprids?

Jag tror att läsare av min blogg förstår precis vad jag fiskar efter, ett dekonstuerande av Sverige”demokraternas” ideologiska och idéhistoriska grund.

Vart detta landar det återstår att se, kanske får jag med mig andra under resans gång, eller så faller det platt av sig själv. Kontentan är dock den att, Vi kan omöjligt tillåta ett samhälle där Sverige”demokraterna” som ensam majestät definierar kultur utifrån sin inskränkta horisont oemotsagda.

Eder

Vysotskij

En reflektion kring postprocessuell arkeologi

Då undertecknad studerar Arkeologi och på tok för sällan delar med sig några av sina egna alster i detta format kände jag att det var dags att sprida lite av mina mödor att nå kunskap kring forntida kulturella processer här på Kultur och kritik.

Jag kommer att posta intressanta frågeställningar och recensionsliknande alster baserade på vissa inlämningsuppgifter, som jag tror kan ha ett allmänt intresse. Den första texten är en kritisk granskning av en bok som är skriven av Kristian Kristiansen ”The rise of Bronzeage society”. För denna bok fick Kristiansen och Thomas B Larsson  Society for American Archaeology Book Award 2007, Arkeologins motsvarighet till Nobelpriset…

I min mening är denna bok en god representant för det så kallade post-processuella paradigmet inom den arkeologiska forskningen. Detta paradigm utgör en reaktion på den naturvetenskapligt influerade arkeologin som var till stora delar förhärskande inom ämnet, med kraftig amerikansk influens mellan cirka 1900/1945-1980-talet. Parallellt med det postmoderna tänkandet påverkade postprocessualisterna arkeologin i nya banor. Detta innebär en minskad tro på vetenskapen i den mening att vi kan prata om absoluta sanningar (processuell arkeologi), en starkare betoning på att läsa in olika meningar i det vetenskapliga arbetet samt ett erkännande att föremål för forskning inte bara har en mening. Det har även lett inom arkeologin till att man har fått en större dragning till att blanda in andra discipliners forskning i sitt arbete, idén om att det inte bara finns en sanning där ute slår på det viset igenom på ett tvärvetenskapligt vis. Detta har konkret lett till en ökad tolerans för tanken att det inte finns en enda accepterad arkeologisk sanning. Postprocessualismen är en kritik på många olika plan av positivistiska ideal inom ämnet med såväl Marxism som Strukturalism, feminism, kontextuell arkeologi och även med fokus på kontakter mellan olika människor inom ramarna för vad man under det mörka 18-1940 talet refererade till som kulturer. Kulturbegreppet är någon väldigt besudlat och problematiskt inom ämnet arkeologi, och används inte sedan sent 1940-tal på ett vis som ens går att likna vid nutida ”nationalisters” perversiteter….

The rise of Bronzeage society” inledande kapitel lägger grunden för hela analysen. Det teoretiska underlaget konstrueras och utgör grunden för framställningens fokus, studiet av Bronsålderns långväga kontaktnätverk och dess konsekvenser. Författarnas teoretiska utgångspunkt, är att den processuella och i viss mån den postprocessuella arkeologin utgår ifrån ett gemensamt perspektiv med fokus på regional (och autonom) utveckling. Författarna vill skapa en ny arkeologisk ramteori, som möjliggör tolkning och analys av den effekt som kulturell interaktion kan ha haft på olika samhällen.(Kristiansen 2005:4f) De menar att de processuella teorierna har skapat ämnet arkeologi som det ser ut idag, men att de saknar verktygen för att hantera ämnen såsom långväga påverkan. Den tidigare forskningen har misslyckats att förklara det som karaktäriserar olika tidsåldrars ”Otherness”, det som skiljer dem från varandra. För att kunna hantera detta teoretiska problem anser författarna att arkeologin måste arbeta tvärvetenskapligt och ta hjälp av andra ämnen som Sociologi, Historia och Socialantropologi.(Kristiansen 2005:6f) Tidigare forskning fokuserade på makt och hirarkier, istället vill författarna fokusera på makt ur en icke-hirarkisk synvinkel. Termen Heterarki framhålls som ett lämpligare begrepp; former av hierarkier som inte nödvändigtvis innebär ett uppifrån och ner perspektiv, utan snarare signalerar förekomsten av flera maktförhållanden som existerar parallellt och inte alltid med någon dominerande makt.(Kristiansen 2005:8f) Centralt för hela boken är institutionerna. För författarna är det, det viktigaste undersökningsobjektet i studier av överföringar från andra samhällen. Genom att undersöka överföringar och omformningar (Transfer och transformation) hävdar de att vi vetenskapligt kan spåra yttre kontakter. Till sin hjälp använder man sig av ovanstående holistiska syn på förhistorien, och hela ”paket” av element som utgör ett samhälle blir viktiga i den tvärvetenskapliga analysen. Allt från byggnadsstil, gravläggningar, symbolspråk etc. utgör element av Institutionen. Detta interkontextuella arkeologiska förhållningssätt resulterar i att uppsökandet av symboler är centralt.(Kristiansen 2005:12f) Överföringar sker sällan utan en omtolkning, ackultiration och omkontextualisering blir då centrala begrepp i tolkningen. Det blir då viktigt att identifiera återkommande kontextuella sammanhang. För att åstadkomma detta skisserar författarna upp ett antal ”verktyg” för att spåra och förklara interaktion i arkeologin. Med stöd av Ian Hodders forskning om materiella fynds symboliska värde, samt Mary Helmes om den sociala och kulturella kontexten i diffusion och akulturation landar författarna i en slags Etnohistorisk grund.(Kristiansen 2005:16f) Gamla textkällor som Illiaden och Odýssen, agerar bärare av Bronsålderns kulturella och sociala institutioner. Detta beror på att muntliga traditioner i skrift ofta bevarar sin karaktär. 

Detta är ett försök till att sprida lite modern arkeologisk forskning, och om jag noterar att ett intresse finns kommer detta forsätta i någon form…

Eder kulturmarxist

Vysotskij

P.S Den citerade texten utgör bara en liten del av det jag har tänkt att posta om den aktuella boken…D.S

Jämställdhetister, Rasister och en nypa vetenskapsteori

Länge har dessa så kallade jämställdhetister retat gallfeber på mig och många av mina gelikar. Varje Humanist, demokrat eller övrig vettig själ vid sina sunda vätskor borde reagera omedelbart ovanstående yttrar sig. Ni vet bloggen Genusnytt och dess evangelist som jag inte tänker nämna vid namn, en klassisk Kränkt vit man, som genom sin höga lön inom andra yrken tror sig veta allt även om sådan som vi humanister sysslar med dagligen.

I sin akademiska framhållning är dessa inget annat än ”förmenta folkbildare”, som vill upplysa allmänheten om en och annan oupptäckt sanning som har gått oss övriga förbi. Ni känner säkerligen igen mönstret från diverse ”förmenta demokrater” som numera finns representerade i våra demokratiska församlingar under ett täcknamn relaterat till våran nations namn. Jag vill hävda att dessa två subgrupper i samhället fungerar i mångt och mycket på samma vis, de förstnämnda spekulerar kring ”feminismen” som i deras ögon har gått på tok för långt och lett till att MÄN diskrimineras i dagens Sverige. Tokstolleri givetvis, vilket jag hoppas är självklart för läsare av denna blogg. De sistnämnda viker sina foliehattar i grupp och samlas kring brasan och konspirerar om världsdelar som heter Eurabia, tempelriddare och Somaliska barn som de planerar att trakassera. Visst det är inte helt intellektuellt hederligt att klumpa samman dessa två ytterligheter under en gemensam ideologisk flagg, för det förstår ju till och med en kulturmarxist som jag att det inte förhåller sig på det viset. Dock kan dessa enas i sin argumentationsteknik samt det faktum att de är jäkligt kränkta, vita, män.

Man kan angripa dessa meningsmotståndare på två vis som jag ser det, antingen genom indignation, vilket inte bidrar till ett speciellt stimulerande samtal. Eller så kan man diskutera akademiskt med dem, vilket inte heller garanterar ett fullständigt solklart scenario.

Men om vi för exemplifierandets skull ändå ger det sistnämnda ett försök gällande de vita kränkta männen som känner sig diskriminerade av feminister och kvinnor i största allmänhet. I mångt och mycket utgår VISSA av dessa från grundföreställningar om hur människor, mer specefikt kvinnor och män, har organiserat sitt vardagliga liv under historisk och förhistorisk tid. Ofta kan man höra floskler i stil med; Men män har ju alltid jagat, och kvinnor har alltid skött det hemnära arbetet eller Det är ju faktiskt så att män är liiite starkare rent fysiskt, och därmed är det logiskt att kvinnorna plockade bär och vävde i stället. Om vi utgår från detta lilla tanke-exempel och testar dessa ”producerade” utsagor vetenskapligt. En stor del av denna problematiska typen av frågeställningar är ju som alltid huruvida dess slutsatser har kommit till i en vetenskapligt korrekt form. Ta exempel vis en lång radda etnografiska studier som har kommit fram till att manlig dominans är något allmänmänskligt, en inte helt ovanlig slutsats under 1800-talet som vi har dragits med i snart 200-år. Betänker man detta ganska grundläggande ”vetenskapliga faktum” litet närmare och då främst vilken kontrast det uppstått i framträder en aningens annorlunda bild. Under 1800-talet i England var för det första forskning inom de flesta ämnen en manlig verksamhet, och dess klasskaraktär var helt klart borgligt dominerad. Denna forskning och dess grundläggande hypoteser och frågor ställdes alltså i en borgerlig mansdominerad filtrering. De Viktorianska idealen hos forskarna påverkade i oerhört hög grad såväl vilka kulturella filter som frågorna passerade, samt vilka ”undersökningsobjekt” (männen företrädelsevis) som ens tillfrågades. Märkligt nog är så pass grundläggande ”fakta” som ovanstående frågor oftast pinsamt dåligt analyserade att till och med den moderna historieforskningen och arkeologin dras med dem än i dag.

Eder rabulist Vysotskij

Läs mer