Rösta kamrater, Rösta!

Ja jag vet, det är förjävligt vad lite det bloggas här. Jag hoppas att någon kamrat som följer denna blogg kanske vill läsa vad som avhandlas under twitterkontot @vysotskij mellan varven, där är det mer aktivt.

De senaste månaderna har varit riktigt intensiva för undertecknad, en hel del arbetsgivare har betett sig illa (och ett gäng beter sig faktiskt rättvist och bra, inte att förglömma) och jag och min kollega har fått gnugga våra hjärnceller för att sätta stopp för galenskapen, med glädje kan jag konstatera att det i alla av de mååånga ärenden som handhas har vi nått någon form av framgång. I en del ärenden har vi ändrat på uppsägningar, hjälpt våra medmänniskor att få ut den lönen de har rätt till enligt rådande kollektivavtal. Vi har löneförhandlat, vi har pratat med mer människor än vad jag någonsin trodde var möjligt, vi har stridit, vi har kämpat för rättvisa villkor. I andra kanske vi inte har lyckats åstadkomma det vi siktade på, men det har i alla fall inte berott på vår kompetens eller andra faktorer vi kan styra över. Det har berott på att motparten utnyttjat luckor i lagen, olyckliga faktorer på arbetsplatserna, och på ett cyniskt tolkande av verkligheten från motparten. I de fall där sakernas tillstånd inte har varit optimala, har vi i vart fall kämpat så hårt vi har förmått, vi har vunnit nya kamrater, nya representanter för vår förening…nytt hopp!

Och varför gör vi det? Vi blir inte rika på det, inte heller svälter vi av det…Men vi gör det för att vi tror på det, vi gör det för att vi vet att vi har rätt, vi står eniga och organiserar oss. Vi gör det för att vi har lovat varandra att ingå ett solidariskt förbund, vi gör det för att våra medlemmar är vi (gudarna ska veta att jag har varit på den andra sidan, den där jag fick hjälp av mina kamrater i facket).

Vår verktygslåda må vara stor och vi må ha många lagar och paragrafer och föreskrifter på våran sida, men detta är inget givet från ovan, utan detta har vi och de politiska partier som står oss nära fått kämpa sig till. De senaste 8 åren med Alliansstyre har påtagligt gjort denna verktygslåda fattigare på verktyg. Nästan omedelbart fixade arbetsgivarsidans politiska gren till det att eländet med att stapla visstidsanställningar på varann möjliggjordes, en total ignorans för kollektivavtalets värde eskalerar inom en lång rad branscher, Samhället dras isär, och arbetare mot arbetare ställer de mot varann…allt under slagordet Sveriges Arbetarparti. Vilken smörja! Det klassamhälle som fanns för hundra år sedan återkommer i vissa former, pigavdrag, bemanningsarbete, ett samhälle där folk ”bockar för patron med mössan i hand” är en realitet.

Jag ska inte bli långrandig denna afton. Eu är borgerlig ekonomisk politik upphöjd till normaltillstånd. Hälften av oss ville inte ha eländet, ännu fler ville inte ha dess valuta. Men nu är vi här, vi är för överskådlig framtid med, så snälla följ min uppmaning och rösta på Ett riktigt rött parti i morgon, rösta på vänsterpartiet så kanske vi kan dra den här kolossen på lerfötter en smula åt rätt håll. Vi får inte lämna walkover till borgerligheten, det är precis det de vill, för att inte tala om de regelrätt brun-svarta rörelserna som är på kraftig frammarsch, för då har vi snart inga verktyg alls kvar i lådan.

Med dessa ord låter jag natten gå till valdag…så sakteliga, nynnandes på Billy Braggs ord…

There is power in a union…

Organisera er kamrater!

// Vysotskij

Annonser

Kongresspeppen

Det var med stor glädje och mycket intresse undertecknad följde Vänsterpartiets 40e kongress nu i helgen. Valpeppen inför det som har kommit att betecknas ”Supervalåret 2014” är påtaglig och man märker nästan överallt att missnöjet med alliansens nedmonteringspolitik får Sverige att knaka i fogarna. Jag är starkt förvissad om att de kommer att åka ut med huvudet före.

Ska man hårdra det så är det EN fråga allena som kommer att fälla regeringen Reinfeldt imo, vinsterna i välfärden. Det som presenterades som ett ”valfrihets-ivrande”, som vissa delar av folket köpte med hull och hår, blev till slut uppenbart för väljarna att det bara utgjorde valfrihet för vissa. Den nyliberala doktrinens förespråkare missade dock att berätta att det var vinsten, inget annat än vinsten som ville åt. Vart skulle all valfrihetspropaganda vara om vi gick på LOs/Vänsterpartiets linje om att ta bort möjligheten att plocka ut obegränsat med vinster? Vart skulle alla entreprenörer ta vägen då? Nej tack då är jag hellre Antiprenör.

Yttermera glädjer det mig lika mycket att mitt parti inte föll för frestelsen att förbjuda alla privata alternativ, såsom stiftelser och kooperativ att driva allmän välfärd. Misstolka mig inte, även de måste vara under strikta krav för hur välfärdsskapandet ska se ut, för gudarna ska veta att även kooperativ och stiftelser dras med mycket problem, inte minst  arbetsrättsliga. Det måste ändå vara att komma åt rövarkapitalet på denna punkt, och åtgärda övrigt i förlängningen, som ska vara det viktigaste. Avslutningsvis är det upplyftande att se att frågan om sex timmars arbetsdag återigen får en riktig plats i finrummet, för visst är det så att det fungerar som en tvåstegsraket, vi vill ersätta rådande ordning med något annat, något mycket bättre och verkligen gynnande för Sveriges befolkning. Om väljarna, till och med högerväljarna, accepterar vår analys av hur god välfärd skall bedrivas, ja då finns det ingen anledning att man inte kan se att vår samhällsanalys i stort faktiskt är betydligt mer rimlig och human än dansen kring guldkalven.

Eder

Vysotskij

LO och Socialdemokratins utspel om Laval-domen, ett välkomnat besked.

Ett rungande hurra och ett litet äntligen smyger sig in i mitt sinne när jag går igenom dagens nyhetsskörd och finner att den eminenta Tidningen Arbetet skriver om det gemensamma utspel som LO och SAP gjorde idag. Lavaldomen torde väl vara känd för de flesta vid det här laget, varför jag inte går in närmare på dess turer.

Klart är dock att den i grunden handlar om en central fråga; De Svenska kollektivavtalens styrka på den svenska arbetsmarknaden. Arbetar man i Sverige så ska man arbeta enligt svenska kollektivavtal, punkt! LO är inte rasister som vill att även utländska arbetare skall arbeta i Sverige på svenska villkor. LO vill motarbeta den lönedumpning som jag tidigare har skrivit om inom en lång rad branscher som; Åkerinäringen, byggsektorn, skogsindustrin och restaurangbranschen.

Motståndarna till LO och SAP vill väldigt gärna trycka på att det här skulle handla om protektionism och smårasism från de LO-förbund som motsätter sig Lavaldomen, vilket givetvis är ett uttryck för deras egen politiska agenda, inget annat. För vem kan egentligen motsätta sig att om man jobbar i Sverige så ska man göra det på lika villkor? Att sen få det till rasism är befängt, LO motsätter sig inte på något vis att utländsk arbetskraft arbetar i Sverige, utan bara utnyttjandet av dessa människor.

Ett litet smolk i glädjebägaren kan dock den uppmärksamme notera, att man ända in i det sista debatterade mellan LO och SAP huruvida det skulle heta ”rimliga villkor” eller ”Svenska kollektivavtal”, där LO gick segrande ur striden. Frågan som dyker upp i mitt sinne är närmast hur Socialdemokratin hade tänkt uppnå detta genom att smygflörta med Folkpartiet eller Centerpartiet (kanske det mest antifackliga parti vi har idag, minnes CUFs kampanj ”fucka facket 4-ever”). Nej go´vänner, kamrater, efter Valet 2014 går jag på samma linje som flertalet LO-distrikt gjorde häromsistens och förordar en Röd-Röd regering (men inte en villkorslös sådan).

Eder

Vysotskij

DN , sen att DN inte tillåter kopplandet av bloggar till detta inlägg tyder väl klart och tydligt på att man inte vill ha några vidare kommentarer på detta…

Fascister fascister överallt dessa fascister

Frekventerade i veckan ett mycket bra seminarium på LO-borgen där Alexander Bengtsson från Expo talade för de tämligen stora åhörarskarorna av fackföreningsfolk om Sverige(”demokraterna”) och fackföreningsrörelsen.

Symptomatiskt för den brunsvarta rörans försök att göra sig rumsrena är att de smetar på sig själva en air av legitimitet genom att ”driva” frågor som ligger i arbetarrörelsens intresse. 4 av 5 punkter som är centrala för SD ligger även i mitt fackförbunds valplattform, frapperande kan tyckas, men vänder man på steken och synar hur de verkligen driver politik hos de brunsvarta så blir verkligheten en annan. Vi får aldrig glömma att SD i över 70% av fallen i riksdagen voterar som alliansen, det är ett faktum, man är i sak ett högerparti. Ett högerparti som liksom ”det nya arbetarpartiet” använder retorik och kosmetiskt innehåll som alla i samhället tycks tjäna på, ja med den lilla avvikelsen att man samtidigt är rasister (och borgare)!

Hur kan ett parti hävda med gott samvete att man vill återuppbygga folkhemmet, samtidigt som man vill exkludera de människor som defacto bygger detta land? Se bara på mitt fackförbund med över 500.000 medlemmar, varav många av dem har ett ursprung från ett annat land (20% av förbundets medlemmar), dessa medborgare som varje dag bygger detta land och som i allra högsta grad är en förutsättning för att landet håller samman och fungerar. Lek med tanken att dessa tusentals människor inte kommer till jobbet imorrn, det skulle orsaka kaos, totalt jäkla kaos! Ingen som kör ditt tåg, ingen som tar hand om dina mor eller farföräldrar, ingen som kör din buss, ingen som passar dina barn när du är på jobbet och försöker jobba ikapp det faktumet att var femte kollega inte är på jobbet…

Självfallet vill Sd få det till att alla medborgare har något att hämta i deras cyniska politik, men de kan låna hur många ”arbetarfrågor” de vill, men det kommer aldrig göra dem till ett parti som skapar ett tryggt och välkomnande samhälle! Dessvärre tycks Sd ha fått ganska stort gehör även inom LOs väljargrupper (20% i Transportarbetareförbundet och 30% i Byggnadsarbetareförbundet), hur kan detta komma sig egentligen? Ja dessvärre så är åkerinäringen en bransch som har utsatts för stor lönekonkurrens från andra EU-länder som jag förstår det, där åkare från övriga Europa arbetar i Sverige på sina respektive hemländers kollektivavtal och således dumpar lönerna i Sverige (samt det faktum att unga män är många inom de förbudnen, och de representerar en grupp i samhället som tenderar att rösta på SD i större utsträckning). Min ståndpunkt är benhård på denna punkten, ALLA är välkomna att arbeta i Sverige, men när man gör det ska man också få betalt enligt svenska kollektivavtal. Tyvärr ser inte alla det självklara, och då vinner dessvärre snedseglare som SD vind i seglen. Det verkliga problemet är ju faktiskt att man ställer arbetare mot arbetare genom att möjliggöra att löner inom specifika branscher dumpas på detta vis, det verkliga problemet är således inte att utländsk arbetskraft kommer hit och arbetar, utan att giriga företag ser chanser att spara in stora stålar genom att anställa folk på kassa villkor. Summa summarum, SD lånar viss kosmetik från fackförbunden/arbetarrörelsen med syftet att öka sin egen väljarbas, men väljer att besvara dessa frågor på helt FEL vis genom att skylla på invandringen när de i själva verket borde tacka alla de som inte har en mamma eller morbror som heter Lisa och Kenneth. (vilket förövrigt många invandrade svenskar heter också)

Eder rabulist

Vysotskij

Arbetet

Påreglera. Nu!

Jag har sagt det förr och jag kommer att säga det igen och igen och igen. Man ska inte ha vinster i välfärden, för mig rimmar det så oerhört illa och fel att man tar pengar som vi alla har bidragit med gemensamt för ett (flera syften) och gör om det till vinst i ett fåtal händer.

Egentligen är det inte svårare än det som Olof Palme säger i videon ovan, från SAPs kongress i Västerås 1982, vi värnar om barnen (och de gamla och de sjuka och de funktionshindrade mm mm)! Till och med ett barn förstår, inte med de orden men, att den nuvarande politiken som förs är som ”stora Tabberaset” i Emil i Lönneberga, ett fåtal giriga som sitter och mumsar i sig allting som alla skulle dela på. Huggsexan i Sthlms län har hållit på längst och är den mest utstuderade i hela Sverige, jag skulle vilja sträcka mig till att den är extrem. Undertecknad har inte helkoll på hur siffrorna på offentligt-privat ligger för tillfället (inte ens säkert att det går att få en inblick i hur de ser ut vid denna givna punkt), men minst 70% privat välfärd är en siffra som återkommer när man söker runt lite.

Vill vi ha ett samhälle där det går att ta ut vinst på skattefinansierad verksamhet som det ser ut idag, vill vi verkligen det? När Palme talade om dessa frågor tror jag att det var ”Pysslingen” barnomsorg han hade i åtanke, detta pionjär-projekt, ja vissa har beskrivit det som ett pr-jippo från Svenskt näringsliv för att påvisa att man visst kunde bedriva god barnomsorg med färre personal och lägre löner. Pysslingen lär ha varit ett ”uppmjukande av marknaden”, man ville helt sonika förbereda landet på ett gigantiskt kosläpp av privata utförare inom offentlig sektor. Tror ni att Olof kunde föreställa sig hur situationen ser ut idag i Sverige? De som planerade Pysslingen kunde det garanterat.

Nej nu får det räcka tycker jag, utförsäljningarna har under hela sin historik haft karaktären av ”Att ge en Apa en pistol”, Precis vad som helst har kunnat hända…och det har det sannerligen gjort.

Kravet är tydligt, Stoppa vinsterna på skattefinansierad välfärd!

Eder Rabulist

Vysotskij

DN1 DN2 DN3

Stäng Lundsberg (Sveriges Hogwarts) …för gott!

Undertecknad skriver oftast i affekt gällande den dagliga politiken, och få saker retar upp så mycket som människor som lever gott på andras bekostnad.

För sjuttioelfte jäkla gången spelar ett pennalistiskt spektakel upp sig framför våra ögon på vårt eget Hogwarts, Lundsberg. Denna överklassens oas där generationer av makthavare tyckts ha fått lära sig att gå över lik för att nå sin framgång. Att skolan har en kraftigt konservativ ´air över sig har väl inte förbigått någon, att de har en årlig anslutningsavgift på 200.000 kronor likaså. Rent principiellt får väl överklassen gärna betala närmare en kvarts miljon per år för att deras barn ska få en ståndsmässig utbildning, det stör mig inte på pappret. Men när det i realiteten visar sig att de parasiterar på staten och bluffar till sig extra slantar till höger och vänster då lackar undertecknad. Men bara för man är elev på en finskola så är man för den sakens skull inte fritt villebråd för mobbing och misshandel, tyvärr tycks denna kultur följa med in i taburetterna när det är arbetslösa, cancersjuka och sönderstressade som skall betala för högerns pigavdrag, golfrundor och skattesänkningar.  Slå på de inbillat svaga för att gynna den egna positionen i samhället….

Kan vi inte även prata om, förutom att det är fasansfullt med den pennalism som fortfarande tycks gro på Lundsberg, att skolan berättar något för oss om överklassens själva essens. Att de medelst sina rikedomar vill särskilja sig från det övriga samhället för att kunna dela upp maktens korridorer sinsemellan? Att den pennalistiska kulturen i själva verket är lika självklart som skolans själva existens, den är till för att härda och förbereda? Givetvis är det spekulationer som garanterat irriterar eventuella läsare av högerkaraktär kraftigt, må så vara, men ska skolan inte vara demokratisk, lika och tillgänglig för alla? Kan burgoisen förstå hur dessa elit-plantskolor sticker i ögonen på resten av befolkningen? Att vi ser den röda tråden fram till den förda politiken?

Nä jag är glad att jag skolades innan herrar Björklund kom till makten, där man kunde gå från betongens skolor, till universitetet, ja till och med göra en avstickare till Komvux om det behövdes. Hela processen var fri från vinstintressen, nedlagda skolor som det skulle göras vinst på etc. Skolan är fortfarande demokratisk, det är fortfarande möjligt att nå hur långt som helst oavsett vart man startar, det är bara en borgerlig vinst-kultur som står lite i vägen..

Eder rabulist

Vysotskij

Det nya statarsamhället

Kamrater!

1945 upphörde statarsystemet att finnas, det var något bra! Statareländet var en produkt av det kapitalistiska systemet, det bör man hålla i minnet! Ett system där de som ingenting längre hade fick ta anställning med vedervärdiga villkor på stora lantegendomar, med blott föda och uselt husrum som betalning. Visserligen reglerades de anställdas ”stat” i lag, som garanterade viss ”standard” på boendet. Denna standard innebär påfallande ofta stampat jordgolv en bra bit in på 1930-talet. Släng även in svårigheterna att fackligt organisera dessa stackare fackligt, all mark milsvida omkring ägdes ju självfallet av arbetsgivaren Läs mer