Det nya statarsamhället

Kamrater!

1945 upphörde statarsystemet att finnas, det var något bra! Statareländet var en produkt av det kapitalistiska systemet, det bör man hålla i minnet! Ett system där de som ingenting längre hade fick ta anställning med vedervärdiga villkor på stora lantegendomar, med blott föda och uselt husrum som betalning. Visserligen reglerades de anställdas ”stat” i lag, som garanterade viss ”standard” på boendet. Denna standard innebär påfallande ofta stampat jordgolv en bra bit in på 1930-talet. Släng även in svårigheterna att fackligt organisera dessa stackare fackligt, all mark milsvida omkring ägdes ju självfallet av arbetsgivaren Läs mer

Annonser

Kulturarbetarproletariatet

Äh vad fan…vi tar det nu!

I Sverige har vi en lång radda framstående och internationellt erkända museer i världsklass. Dessas verksamhet går sommarhalvåret mer eller mindre runt på ”intermittenta” tillsvidareanställda. Dessa arbetar för så dåliga löner att de skulle tjäna zimmilioner mer i andra sektorer, dock så gör de arbetet ändå för att de brinner för kulturarvsfrågor. Dumt kan tyckas, ja det kanske det är också, men allt är inte cash och rikedom i denna världen, det finns andra värden. Med detta INTE sagt att vi som är verksamma inom denna sektor på nåder under högsäsongerna inte borde organisera oss och kräva mer lön för mödan.

Tyvärr har vi en kulturminister (blubby) som tycker att kultur (underhållning) hellre borde kallas för…..Underhållning, för att kultur låter så ”tråkigt”. Där gott folk har ni en stor del av ”the state of the union”. Istället prioriteras..ja vaddå, det vetifan, men inte löner till personalen i vart fall. På min förra arbetsplats inom kultursektorn var vi cirka 20 personer, men inalles uppåt 100 (!) års universitetsutbildning, som gjorde ALLT för att presentera en så god bild som möjligt av den kulturmiljö vi arbetade i. Vi åkte långt, vi åkte länge, vi jobbade hårt, och fick till och med betald lunch, om tiden medgav det. En stor del av problematiken är att kulturjobben som en gång fanns i många fall läggs ut på icke-kvalificerad personal…det säger en hel del om hur konsensus om kulturarbete är idag. Ytterligare ett problem är att vi som arbetar under dessa förhållanden mycket väl vet om våran utsatta situation, vi står där med hatten i hand och bockar för patron, för vi vet att det står tusen åter tusen bakom oss och vill göra exakt det vi gör, kanske gratis för att få erfarenhet…

Tyvärr är det svårt att se på det som något annat än en totalt havererad kulturpolitik som ligger till grund för hur allting ser ut idag. Kultur prioriteras inte, kultur kapitaliseras, kultur skall ”bära sig själv”, dock är det ju som så att ALL verksamhet bär inte sig själv, men det är faktiskt värt att lägga skattepengar på att den kan bedrivas ändå. Precis som att en busslinje i glesbyggden kanske inte går runt, så finns det museum som inte går runt, som i allra högsta grad är värda att bevara.

Eller så bygger vi ett jäkla stort pariserhjul och kallar det för underhållning i stället…

Eder

Vysotskij

Thor och hatten

I dessa tider av obegripliga firanden av religiösa myter som har tusentals år på nacken, är det väl lämpligt att vi ägnar en av våra Humorvirituoser en tanke. Thor Modéen, denne Kungsörs-son som under sina 52 år i jordelivet lämnade ett oefterhärmeligt intryck på sin samtid. I femtiotalet filmer, revyer etc. figurerade Modéen inte sällan som en volumniös cigarrökande grosshandlare eller allmänt fryntlig pilsnerfarbror.

Men givetvis skall inte detta inlägg enbart belysa kultur, utan som sig bör sätta in det i en kritisk kontext. Minnet av Thor ger oss också minnet av en tid som inte är så länge svunnen i våran nationalstats historia, den tiden som innehöll konkreta religiösa påbud. Visst är det oändligt komiskt att reflektera över idag, att ”Tosse” blev bötfälld på grund av att han hade en ALLDELES för rolig hatt;

Den 7 mars 1935 dömdes Thor Modéen, och kollegan John Wilhelm Hagberg, till 75 kronor i böter enligt paragraf 13 i Ordningsstadgan, för att han varit för rolig i samband med en matiné på juldagen i Sportpalatset i Stockholm. Han skall bland annat ha burit en alldeles för rolig hatt.[2]

 

Kanske är värt att reflektera över i dessa tider när vanligt folk kan bli REVADE i lokaltrafiken, och våran samtids fascister talar om kulturer som förtrycker och är ”bakåtsträvare”. Att det inte är mer än dryga 80 år sedan självaste Sverige hade religiösa skyddslagar som hindrade folket att ha (för) roligt under självaste julen..

Glad Pesach

eder

Vysotskij

 

Under knapphetens kalla stjärna….

Ett fenomen som har fångat mitt intresse och stört mig något så infernaliskt den senaste tiden är medelklassens medvetenhet om sina egna privilegier, En klok man skrev på twitter att dessa och överklassen är de som kanske allra mest är medvetna om ”rättfärdigheten” i sina egna privilegier. I detta läser jag in, att inga i Sverige idag har lika mycket makt över sina egna ”verkligheter”, så pass stort kulturellt kapital och know how för att driva sina egna politiska frågor med ”pondus”. Självfallet är arbetarklassen också ypperligt god understundom på att formulera sina idéer och omsätta det i praktisk politisk verksamhet. DOCK så är medel och överklassen de som sitter på större möjligheter att nå ut med sina ”rättigheter” i media och den politiska debatten. Givetvis kan definitionerna av respektive klass skilja sig från betraktare till betraktare, men detta är inte platsen för att bena ut detta, ni får helt enkelt läsa in vad ni vill i min text. Hur yttrar sig då detta och vad är det som stör mig så infernaliskt…jo…ta ett exempel som garanterat fler Stockholmare än jag stör sig på, den eviga debatten om ”Slussen-eländet”. Förvisso en trängande politisk fråga i huvudstadens politik då Slussen är en av flaskhalsarna i stadens kollektivtrafik, för att inte säga rikets infrastruktur givet hur många passagerare som åker genom området varje dag (Enbart sett till T-banestationens trafik så skulle den vara landets tredje eller fjärde mest befolkade om den var en vanlig järnvägsstation, i paritet med Göteborgs och Malmö Central. Lägger man ihop detta med stadens (och landets) topp tre mest trafikerade buss-station, riksjärnvägen etc så är det en viktig fråga, inget snack om saken. Spaltmeter skrivs om detta i huvudstadens dagstidningar och vilka är den tongivande rösten som har något att säga till om i spörsmålet? Givetvis politikerna, MEN det är den bemedlade befolkningen i kvarteren runt Slussen som driver detta som att det inte finns någon annan politisk fråga av vikt. Dessa stackars krakar som sitter i sina miljonlägenheter och gnäller för att deras hem kan bli en arbetsplats för många år framöver (bo-frakking-hoo) med följden att värdet på deras lägenheter minskar. Se så mycket utrymme deras fråga får i pressen, gång på gång förhalar de bygget, hänger ut (patetiska) röda protest-lakan ur sina fönster för att visa sitt missnöje över att bli överkörda i frågan som är så viktig, NOT in my Backyard. Abba-snubben som jag aldrig lär mig namnet på är den som gråter kanske hårdast, han tar till de kraftmedel som hans x-antal miljarder erbjuder, kräver att hans bild tas ner på Arlanda för att han blir så överkörd i sin hjärtefråga! Perspektiv är det jag efterfrågar, i utförsäkringarnas och fattigdomens Sverige…. Meningen som jag utgick ifrån i detta inlägg börjar konkretiseras, makten över att lyfta sina egna politiska frågor på agendan. Vart är perspektivet där samhällets verkliga problem tar lika stor plats?Vidare, vi har ju sett flera exempel på dessa frågor RUT och ROT, trängselskatter i Götlaborg och Whatnot. Jag menar kom igen Slussen är ingen ny fråga och den är inte viktigast för att den är viktigast för medelklassen där! Redan på 1910-talet tampades staden med dessa problem, redan då försökte man råda bot på trångboddheten som rådde i dåtidens Stockholm (liksom idag). Det sistnämna av problemen löstes genom de av borgerligheten så bespottade Miljonprogrammen.

Det kollektiva historiska minnet är kort, förbenat kort, tyskar som kom till Sverige under andra världskriget hade i många fall aldrig sett sådan nöd som här, och idag har vi sakta glömt våran nära historia. Mina gamla-morföräldrar var statare, de hade jordgolv, brunn på gården, och kämpade för att få elektricitet installerat i sin bostad (motparten var en snål jäkel till riksdagsledamot från Bondeförbundet, min rådiga gamlamorfar var hård och organiserad i den meningen att han fick igenom sina krav….brunnen på gården blev dock kvar). Jag har vissa minnen kvar av Gamlamorfar E som levde till jag var tolv, han var en varm lite otäck men oerhört snäll man som under hela sitt liv var strävsam, först 15 år senare när jag läste hans släktforskning gick det upp för mig…fan vad han slet hela sitt liv, slet i sitt anletes svett…på grund av sin driftighet ”entreprenörsanda” som de säger idag, kunde han tillsamman med sin lika rådiga hustru E försörja tre barn. Det som fastnat i mitt minne och som aldrig kommer försvinna är hans avslutande ord… ”Under knapphetens kalla stjärna…föddes vår dotter X (min mormor)” …. Vem formulerade dessas idéer, var det alla Björn och Bennys i sina miljonlägenheter? Eller var det några som brydde sig om verkligt trängande problem som fattigdom, trångboddhet och klass? Idag är motståndarna desamma, arbetsgivarna, ”marknaden”, och borgerligheten…med den lilla skillnaden att de kallar sig för arbetarepartier….

Eder.

DN1 DN2

Den nationalistiska och rasistiska kultursynens rötter….Del 1

Hur ser de nationalistiska idéernas kultursyns ursprung ut egentligen? Har någon ställt sig den frågan? Alla vi som har studerat historia och Arkeologi och närbesläktade ämnen har nog någon gång ställt oss frågan, vad är det som gör att vissa människor anser att vissa har en etnisk biljett, ett slags förtur till att bo på en viss plats. Själv tycker jag det bara är bullshit, vi kan helt enkelt inte resonera i de termerna med hedern i behåll, människan har sedan utvandrandet från Afrika, förmodligen spridits från en population på cirka 1500 individer, enligt modern genetisk forskning. Det skulle kunna vara så att utvandringar från den Afrikanska kontinenten har skett i flera olika intervaller och med olika storlek, men summa summarum vi härstammar alla från ett ganska litet underlag individer.

Rasismen och Nazismen som frodades i Europa under 1800-1900 talen dock fick till stor del näring från mitt kära ämne, Arkeologin. Jag vill mena att stora delar av allmänheten bär på en del av ”kulturarkeologins” kultursyn när de tänker på historia, oavsiktligt, och vad detta synsätt beror på vågar jag bara spekulera kring. Tankegångar i stil med olika folkslags förtur och ödesbestämda koppling till vissa landområden är något som dessvärre fortfarande går att spåra i historiska och arkeologiska läroböcker etc.  I en serie inlägg kommer jag att försöka lyfta fram kärnan i denna kultursyn, baserat på en essä jag skrev inom ramarna för Arkeologi B.

…Bruce Trigger är inne på samma spår när han beskriver det sena 1800-talets fokuserande på etnicitet som en grundförutsättning för kulturarkeologins framväxande kulturbegrepp. Tidigt verksamma arkeologer i Skandinavien och Centraleuropa hade en särskild tendens att koppla arkeologiska fynd med specifika etnografiska grupper.(Trigger 1993:196f) Trigger visar på att man i Tyskland hundra år tidigare lade en speciell innebörd i själa termen Kultur (som på franska åsyftade bruket av jorden och människans framåtskridande), man talade om kultur i meningen; Seder i enskilda länder och mer specifikt stamfolk och bönders långsamt utvecklande livsstil.(Trigger 1993:197) En förutsättning för tillexempel ett begrepp som diffusion är att man likt den engelske etnologen E.B Taylor har ett helhetligt synsätt på kultur, som inkluderar en lång rad faktorer som konst, seder, lagar och moral.(Trigger 1993:197) Att sedan koppla detta till olika folkslags handel och vandel i en geografiskt begränsad region och att genom den arkeologiska vittnesbörden göra fynd till berättelser om folkslag ur en etnisk synvinkel, är enligt Trigger inte långt borta tankemässigt.(Trigger 1993:197f) Tänkare som tysken Gustaf Kossina (1858-1931) var en av alla dem som kom att göra arkeologin till ett vapen i handen på dunkla politiska krafter som nazism och rasism. Kossina skrädde inte orden när han menade att arkeologin var den vetenskap som var allra mest nationell i sin karaktär, och dess mest förnäma undersökningsobjekt var den ”germanska folkstammen”.(Trigger 1993:199) Med risk för att vara övertydlig så skulle jag vilja understryka att Kossina var väldigt patriotisk och som jag kommer att belysa så har det en tydlig innebörd när man förklarar begrepp som diffusion. Kossina sysselsatte sig exempelvis till stora delar med att förhärliga den tyska förhistorien och underströk att det var en fråga om en berättelse om ett rasrent herrefolk. Trigger beskriver att arkeologin i Kossinas mening var ett politisk instrument där man snarast uppmanade arkeologer att se på Tyskland som en nation och ett folk som var överlägset exempelvis Slaviska folkslag. För Kossina var kopplingen mellan kultur/ras/etniska grupper och den arkeologiska fyndbilden solklar.(Trigger 1993;199,200)

Denna syn var inte heller något särpräglat Tysk-skandinaviskt i sin karaktär, utan snarare var det kulturhistoriska angreppssättet en del av en väldigt påtaglig Eurocentrism som Olsen och Trigger visar på, på varsit vis. Trigger menar att alla Europeiska stater genomlevde en slags sviktande tro på framstegstakten i samhället, evolutionära synsätt och den allmänna framstegsandan. I denna kontext litade sig många stater under 1800-talet och egentligen en bra bit in på 1900-talet till en hållning där nationalism och bevarandet av det gamla fick en central position.(Trigger 1993,181f) Trigger framhåller tillexempel kejsar Napoleon III:s intresse för storskaliga utgrävningar av Oppidas, de Keltiska befästa stadsstäderna från pre-romersk tid. Dessa utgrävningar skedde med ett klart och tydligt mål som jag själv ser som en direkt parallell till det kulturdeterministiska tänkandet, som Trigger menar var för att stärka nationalismen och den egna regimen. Samma trender går att skönja i Central och Nordeuropas arkeologiska traditioner vid den här tiden, som ett stärkande kitt i skapandet av nya nationers identitet och för befolkningarnas ”självkänsla” som ”folk”.(Trigger 1993: 182)

Kulturdeterminismen innebär enligt Olsen att kulturella normer och värderingar styr individers beteenden, och ovan har jag visat på hur det kunde ta sig uttryck i en politiserad nationalistisk kontext. Olsen menar att ett kulturdeterministiskt synsätt sätter ett likhetstecken mellan en kulturell tillhörighet och en individs leverne och de materiella spår som denne lämnar efter sig.(Olsen 2003:108) Kossina som exempel på detta må vara extremt i sin nationalism, men skalar man bort den fernissan så framträder något som är väldigt centralt inom kulturarkeologin, kulturbegreppet. Trigger nämner i sin bok att när man under hela 1800-talat startade storskaliga industriella projekt som järnvägsbyggen, kanaler och fabriker, ja hela industrialiseringen av Europa kanske kan inkluderas i detta, så fick det som en effekt (vid sidan av framstegstvivlet och konservatismen) att man också fick tillgång till mängder av nytt arkeologiskt material. I början så påverkade det arkeologin akademiskt i den mån att man i Montelius anda samlade föremål i olika kategorier och satte upp typologier över föremålskategoriers stilmässiga utveckling och även byggde upp stora fornsakssamlingar inom museivärlden etc..(Trigger 1993:182f) Burenhult 1999:25) Som vi har varit inne på i flertalet av inlämningsuppgifterna på både a och b-kurserna så ledde detta akademiskt i förlängningen till att man började ställa nya frågor och applicera nya metoder för att komma fram till svar. Kulturarkeologins begrepp som denna uppgift koncentreras kring kommer in i bilden när arkeologerna försökte hitta vägar att förklara alla dessa föremåls historia.(Trigger 1993:183) I linje med mina korta exempel ovan sökte man bestämma vilka folkslag som dessa föremål ”tillhörde”, och märk väl att detta ofta var ur ett nationalistiskt syfte, man ville förklara sitt eget folks ”ärevördiga” historia. Intressespektrat för dåtidens arkeologer, om man dristar sig att generalisera en smula som Trigger gör, gjorde gällande att arkeologerna så att säga i Nationalismens tjänst ägnade stor uppmärksamhet på att förklara historiska folkslags/etniciteters utbredning geografiskt i Europa och världen.(Trigger 1993:183) Märk väl att de begrepp som är i fokus för denna uppgift så att säga ligger latent i bakgrunden om man litar till Triggers resonemang, det fanns en syn på att de arkeologiska lämningarna inneboende bar på kulturella, idémässiga och rentav folkgemenskaps och rastankar. Jag tycker att Olsens egna ord är mest förtjänstfulla i det här sammanhanget ”Likhet i materiell kultur är därför ett uttryck för en gemensam idévärld alltså bestämd av den kultur eller det folk man tillhör”(Olsen 2003:108) Vilket självfallet är en ohederlig intellektuell generalisering….

Att definiera en ”kultur” och dess spridning…

Under de senaste två åren har ett projekt spirat i mitt inre, och tagit sig diverse uttryck i form av arkeologiska reflektioner på denna blogg. Projektet i sig är lika spretigt som odefinierat egentligen men jag har landat i att det kommer att handla om det oerhört problematiska begreppet ”kultur” i någon form. Se det som kultur i den mening som begreppet har misshandlats under hundratals år, kultur för att sätta ett likhetstecken mellan ”likhet i levnad” kopplat till en uppfattning om etnicitet i samband med materiella och sociala lämningar.

Det jag fiskar efter är egentligen en ansats att göra arkeologi till en i högre grad relevant grund för att diskutera politik i dagsläget! Luddigt ja, men likaså är våra svenska främlingsfientliga krafters bruk av ord som ”kultur” och ”svenskhet”. Jag upplever det som att det finns ett stort hål att fylla i den politiska debatten, i att angripa främlingsfientligheten på sin mest grundläggande (och påfallande ofta ignorerade) nivå, ”kulturbegreppet”. Vad stoppar vi in i begreppet? Vad betyder det ens? Talar vi om kultur, är det då relevant att titta på hur detta sprids?

Jag tror att läsare av min blogg förstår precis vad jag fiskar efter, ett dekonstuerande av Sverige”demokraternas” ideologiska och idéhistoriska grund.

Vart detta landar det återstår att se, kanske får jag med mig andra under resans gång, eller så faller det platt av sig själv. Kontentan är dock den att, Vi kan omöjligt tillåta ett samhälle där Sverige”demokraterna” som ensam majestät definierar kultur utifrån sin inskränkta horisont oemotsagda.

Eder

Vysotskij

En reflektion kring postprocessuell arkeologi

Då undertecknad studerar Arkeologi och på tok för sällan delar med sig några av sina egna alster i detta format kände jag att det var dags att sprida lite av mina mödor att nå kunskap kring forntida kulturella processer här på Kultur och kritik.

Jag kommer att posta intressanta frågeställningar och recensionsliknande alster baserade på vissa inlämningsuppgifter, som jag tror kan ha ett allmänt intresse. Den första texten är en kritisk granskning av en bok som är skriven av Kristian Kristiansen ”The rise of Bronzeage society”. För denna bok fick Kristiansen och Thomas B Larsson  Society for American Archaeology Book Award 2007, Arkeologins motsvarighet till Nobelpriset…

I min mening är denna bok en god representant för det så kallade post-processuella paradigmet inom den arkeologiska forskningen. Detta paradigm utgör en reaktion på den naturvetenskapligt influerade arkeologin som var till stora delar förhärskande inom ämnet, med kraftig amerikansk influens mellan cirka 1900/1945-1980-talet. Parallellt med det postmoderna tänkandet påverkade postprocessualisterna arkeologin i nya banor. Detta innebär en minskad tro på vetenskapen i den mening att vi kan prata om absoluta sanningar (processuell arkeologi), en starkare betoning på att läsa in olika meningar i det vetenskapliga arbetet samt ett erkännande att föremål för forskning inte bara har en mening. Det har även lett inom arkeologin till att man har fått en större dragning till att blanda in andra discipliners forskning i sitt arbete, idén om att det inte bara finns en sanning där ute slår på det viset igenom på ett tvärvetenskapligt vis. Detta har konkret lett till en ökad tolerans för tanken att det inte finns en enda accepterad arkeologisk sanning. Postprocessualismen är en kritik på många olika plan av positivistiska ideal inom ämnet med såväl Marxism som Strukturalism, feminism, kontextuell arkeologi och även med fokus på kontakter mellan olika människor inom ramarna för vad man under det mörka 18-1940 talet refererade till som kulturer. Kulturbegreppet är någon väldigt besudlat och problematiskt inom ämnet arkeologi, och används inte sedan sent 1940-tal på ett vis som ens går att likna vid nutida ”nationalisters” perversiteter….

The rise of Bronzeage society” inledande kapitel lägger grunden för hela analysen. Det teoretiska underlaget konstrueras och utgör grunden för framställningens fokus, studiet av Bronsålderns långväga kontaktnätverk och dess konsekvenser. Författarnas teoretiska utgångspunkt, är att den processuella och i viss mån den postprocessuella arkeologin utgår ifrån ett gemensamt perspektiv med fokus på regional (och autonom) utveckling. Författarna vill skapa en ny arkeologisk ramteori, som möjliggör tolkning och analys av den effekt som kulturell interaktion kan ha haft på olika samhällen.(Kristiansen 2005:4f) De menar att de processuella teorierna har skapat ämnet arkeologi som det ser ut idag, men att de saknar verktygen för att hantera ämnen såsom långväga påverkan. Den tidigare forskningen har misslyckats att förklara det som karaktäriserar olika tidsåldrars ”Otherness”, det som skiljer dem från varandra. För att kunna hantera detta teoretiska problem anser författarna att arkeologin måste arbeta tvärvetenskapligt och ta hjälp av andra ämnen som Sociologi, Historia och Socialantropologi.(Kristiansen 2005:6f) Tidigare forskning fokuserade på makt och hirarkier, istället vill författarna fokusera på makt ur en icke-hirarkisk synvinkel. Termen Heterarki framhålls som ett lämpligare begrepp; former av hierarkier som inte nödvändigtvis innebär ett uppifrån och ner perspektiv, utan snarare signalerar förekomsten av flera maktförhållanden som existerar parallellt och inte alltid med någon dominerande makt.(Kristiansen 2005:8f) Centralt för hela boken är institutionerna. För författarna är det, det viktigaste undersökningsobjektet i studier av överföringar från andra samhällen. Genom att undersöka överföringar och omformningar (Transfer och transformation) hävdar de att vi vetenskapligt kan spåra yttre kontakter. Till sin hjälp använder man sig av ovanstående holistiska syn på förhistorien, och hela ”paket” av element som utgör ett samhälle blir viktiga i den tvärvetenskapliga analysen. Allt från byggnadsstil, gravläggningar, symbolspråk etc. utgör element av Institutionen. Detta interkontextuella arkeologiska förhållningssätt resulterar i att uppsökandet av symboler är centralt.(Kristiansen 2005:12f) Överföringar sker sällan utan en omtolkning, ackultiration och omkontextualisering blir då centrala begrepp i tolkningen. Det blir då viktigt att identifiera återkommande kontextuella sammanhang. För att åstadkomma detta skisserar författarna upp ett antal ”verktyg” för att spåra och förklara interaktion i arkeologin. Med stöd av Ian Hodders forskning om materiella fynds symboliska värde, samt Mary Helmes om den sociala och kulturella kontexten i diffusion och akulturation landar författarna i en slags Etnohistorisk grund.(Kristiansen 2005:16f) Gamla textkällor som Illiaden och Odýssen, agerar bärare av Bronsålderns kulturella och sociala institutioner. Detta beror på att muntliga traditioner i skrift ofta bevarar sin karaktär. 

Detta är ett försök till att sprida lite modern arkeologisk forskning, och om jag noterar att ett intresse finns kommer detta forsätta i någon form…

Eder kulturmarxist

Vysotskij

P.S Den citerade texten utgör bara en liten del av det jag har tänkt att posta om den aktuella boken…D.S