Det nya statarsamhället

Kamrater!

1945 upphörde statarsystemet att finnas, det var något bra! Statareländet var en produkt av det kapitalistiska systemet, det bör man hålla i minnet! Ett system där de som ingenting längre hade fick ta anställning med vedervärdiga villkor på stora lantegendomar, med blott föda och uselt husrum som betalning. Visserligen reglerades de anställdas ”stat” i lag, som garanterade viss ”standard” på boendet. Denna standard innebär påfallande ofta stampat jordgolv en bra bit in på 1930-talet. Släng även in svårigheterna att fackligt organisera dessa stackare fackligt, all mark milsvida omkring ägdes ju självfallet av arbetsgivaren Läs mer

Annonser

Kulturarbetarproletariatet

Äh vad fan…vi tar det nu!

I Sverige har vi en lång radda framstående och internationellt erkända museer i världsklass. Dessas verksamhet går sommarhalvåret mer eller mindre runt på ”intermittenta” tillsvidareanställda. Dessa arbetar för så dåliga löner att de skulle tjäna zimmilioner mer i andra sektorer, dock så gör de arbetet ändå för att de brinner för kulturarvsfrågor. Dumt kan tyckas, ja det kanske det är också, men allt är inte cash och rikedom i denna världen, det finns andra värden. Med detta INTE sagt att vi som är verksamma inom denna sektor på nåder under högsäsongerna inte borde organisera oss och kräva mer lön för mödan.

Tyvärr har vi en kulturminister (blubby) som tycker att kultur (underhållning) hellre borde kallas för…..Underhållning, för att kultur låter så ”tråkigt”. Där gott folk har ni en stor del av ”the state of the union”. Istället prioriteras..ja vaddå, det vetifan, men inte löner till personalen i vart fall. På min förra arbetsplats inom kultursektorn var vi cirka 20 personer, men inalles uppåt 100 (!) års universitetsutbildning, som gjorde ALLT för att presentera en så god bild som möjligt av den kulturmiljö vi arbetade i. Vi åkte långt, vi åkte länge, vi jobbade hårt, och fick till och med betald lunch, om tiden medgav det. En stor del av problematiken är att kulturjobben som en gång fanns i många fall läggs ut på icke-kvalificerad personal…det säger en hel del om hur konsensus om kulturarbete är idag. Ytterligare ett problem är att vi som arbetar under dessa förhållanden mycket väl vet om våran utsatta situation, vi står där med hatten i hand och bockar för patron, för vi vet att det står tusen åter tusen bakom oss och vill göra exakt det vi gör, kanske gratis för att få erfarenhet…

Tyvärr är det svårt att se på det som något annat än en totalt havererad kulturpolitik som ligger till grund för hur allting ser ut idag. Kultur prioriteras inte, kultur kapitaliseras, kultur skall ”bära sig själv”, dock är det ju som så att ALL verksamhet bär inte sig själv, men det är faktiskt värt att lägga skattepengar på att den kan bedrivas ändå. Precis som att en busslinje i glesbyggden kanske inte går runt, så finns det museum som inte går runt, som i allra högsta grad är värda att bevara.

Eller så bygger vi ett jäkla stort pariserhjul och kallar det för underhållning i stället…

Eder

Vysotskij

Det finns gradskillnader i helvetet…

…men värst av alla om man frågar Dagens Nyheters ledarskribent Hanne Kjöller är såklart….vänstern i vanlig ordning. Vänstern försöker desperat att politisera allt och sprida falskelig fakta om verkligheten i förorten. För det första har Kjöller tittat ut från sitt kontor i innerstan (?) och sett att Husby-ungdomarna inte ALLS är arga för att polisen sköt ihjäl en man, kan vänstern ha något med detta att göra? ”Den polishatande vänstern sväljer glatt bytet…”, ja så måste det vara… Vidare berättar Kjöller att det inte ens är säkert att Polisen har kallat invandrarungdomar för ”apor”, ”neger” eller ”svartskallar”, för att i nästa mening nämna ”Råttan i pizzan”. Varför har ungdomarna inte filmat detta och lagt ut på internet om det nu har hänt??

Megafonen illustrerar det faktum att inte förortens röst är ”svag” alls, en av dess företrädare har till och med fått vara med i ett projekt (!!) och hör och häpna till och med fått träffa KUNGEN. I själva verket hörs och skrivs det väldigt mycket om #husby enligt Kjöller, hela 1.176 träffar mellan 2010 och 2013 när man söker på internet(!)

Kravallerna i Husby ­används som en ram för människors älsklings­idéer om samhället. Och då blir källkont­rollen mindre viktig.

..skriver Kjöller, ändå misslyckas hon med att notera den veritabla skitflod av fascister som gör sitt bästa att ta politiska poänger på upploppen i Stockholms förorter. Detta överstiger undertecknads förstånd, hur någon kan ta så lång sats vid straffpunkten…och ändå missa bollen. Men just det det är ju vänstern som ska nagelfaras.

Tyvärr tycker jag det är väldigt symptomatiskt för hur många människor som kallar sig liberaler resonerar. ”Jag har en gång åkt förbi Tensta med pendeln, och se jag klarade mig bra ändå”, ”En kille jag känner bodde i Rinkeby en gång, han är advokat nu, så det kan omöjligt vara jobbigt att bo där”. Liberaler som Kjöllers oförmåga att se verkligheten utifrån någon annans ögon än sina egna är skrämmande. Bara för att Kjöller inte känner sig utanför, bortprioriterad och vanmäktig, så är inte detta måttstocken för hur alla andra känner det. Detta relativiserande av människors verklighet står mig, och garanterat alla de som visar sin frustration (ja på fel sätt) i förorterna, upp i halsen! Hanne Kjöller, om du mot all förmodan skulle läsa denna text, tag då i beaktande att det finns någonting som heter textanalys och dekonstruktion; 

Dekonstruktionen kan beskrivas som ett slags frigörande tolkning av texter som dels försöker avslöja dolda innebörder i texter, dels ge gamla texter nytt liv och ny innebörd genom att de omtolkas och placeras i ett nytt sammanhang och dels försöker den visa hur alla texter bär på inneboende motsägelser som ofta döljsförsöker avslöja dolda innebörder i texter, dels ge gamla texter nytt liv och ny innebörd genom att de omtolkas och placeras i ett nytt sammanhang och dels försöker den visa hur alla texter bär på inneboende motsägelser som ofta döljs…

Tål Kjöllers text en dekonstruktion? Det faktum att hon inte med ett ord nämner alla fascisters ”lilla ideologiska julafton”? Nä just det jag glömde ett faktum… Jaqués Derrida var ju vänster….Säger jag att Kjöller sympatiserar med rasister? Nej! Relativiserar hon förorterna och sin huvudfiende vänstern? JA

Eller så är bara hela ledaren fluff för att Kjöller ska få skriva ordet Rorschachtest, vad vet jag..

Tillägg 25/3 Och nu så har rasister attackerat och skapat medborgargarden i Tumba Hanne Kjöller, kommer du att skriva om det månne, eller är det fortfarande Vänstern som skall demoniseras och nagelfaras? Vänsterpartiet och Socialdemokraterna är hela tiden ute i förorterna och arbetar…varför, jo för att våra medlemmar till stor del lever och verkar utifrån dem.

eder ödmjuke tjänare

Vysotskij

Thor och hatten

I dessa tider av obegripliga firanden av religiösa myter som har tusentals år på nacken, är det väl lämpligt att vi ägnar en av våra Humorvirituoser en tanke. Thor Modéen, denne Kungsörs-son som under sina 52 år i jordelivet lämnade ett oefterhärmeligt intryck på sin samtid. I femtiotalet filmer, revyer etc. figurerade Modéen inte sällan som en volumniös cigarrökande grosshandlare eller allmänt fryntlig pilsnerfarbror.

Men givetvis skall inte detta inlägg enbart belysa kultur, utan som sig bör sätta in det i en kritisk kontext. Minnet av Thor ger oss också minnet av en tid som inte är så länge svunnen i våran nationalstats historia, den tiden som innehöll konkreta religiösa påbud. Visst är det oändligt komiskt att reflektera över idag, att ”Tosse” blev bötfälld på grund av att han hade en ALLDELES för rolig hatt;

Den 7 mars 1935 dömdes Thor Modéen, och kollegan John Wilhelm Hagberg, till 75 kronor i böter enligt paragraf 13 i Ordningsstadgan, för att han varit för rolig i samband med en matiné på juldagen i Sportpalatset i Stockholm. Han skall bland annat ha burit en alldeles för rolig hatt.[2]

 

Kanske är värt att reflektera över i dessa tider när vanligt folk kan bli REVADE i lokaltrafiken, och våran samtids fascister talar om kulturer som förtrycker och är ”bakåtsträvare”. Att det inte är mer än dryga 80 år sedan självaste Sverige hade religiösa skyddslagar som hindrade folket att ha (för) roligt under självaste julen..

Glad Pesach

eder

Vysotskij

 

i´ts made me cry

Titeln på detta inlägg anspelar på ep:n med samma namn av Magnolia Electric CO. som släpptes 2009. Detta band var en av de olika konstellationer som Jason Molina var den naturliga fokalpunkten i. Det var med sorg som jag nåddes av beskedet idag, att en av mina personliga favoriter har avlidit, Jason blev 39 år…..och dog i sviterna av sitt alkoholmissbruk och bristen på en sjukförsäkring med påföljande skuldsättning.

Ni vet de där artisterna, de som bara träffar direkt in i ditt innersta, som man bara omedelbart älskar? Man kapitulerar sådär ovillkorligt, accepterar att man kommer att älska all musik man kommer att höra av dem…någonsin. Jason Molina var en sådan artist för mig, gudarna ska veta att jag lyssnar på mycket musik och att jag gillar mycket, men ytterst få har drabbat mig som hans projekt, vare sig de hette Songs:Ohia, Magnolia electric CO. eller var utgiva i hans eget namn. Vid närmare eftertanke är det nog bara en annan artist som drabbat mig så fullkomligt, och som jag heller aldrig kommer att få uppleva live, den sedan mer än 10 år döda Elliott Smith.

Med en röst utom denna värld, som hela tiden balanserar på gränsen till sammanbrott, men ändock med fasthet och klarhet, hittade hans dystra blues-country in i mitt medvetande någon gång kring 2005 (Songs:Ohia), Kommer aldrig att glömma hur frälst jag blev av albumet ”The Lioness”…

För den som vill lära känna denna produktiva gigant lite närmare, eller återbekanta sig, rekommenderar jag denna översiktliga artikel. http://drownedinsound.com/in_depth/4132494#commentsBild

Rest in peace mr Molina

/Vysotskij

Hästlasagne

Undertecknad är vegetarian sedan snart två deccenier, och självfallet tänker jag inte låta hästlasagnegate gå obemärkt förbi.Jag förstår att det är mycket upprörande för många som äter kött att det verkar vara så att det är Hästkött i många produkter det inte ska finnas i. Problemet som jag ser det är väl snarare att folk inte tänker längre än sina egna Tabun. För det är just vad detta är, ett tabu och inget annat.Om man principiellt kan tänka sig att tugga i sig mosad lever från djur, blodpuddingar och en stor flintastek på grillen; Vad gör det då för skillnad att det är hästen brunte som ligger i stekpannan?

Paradigmet i våran ände av världen säger att vi inte ska äta hästar, det är dumt, och strider mot ”lagen om djurens ätbarhet”, tillsammans med delfiner, katter och sälar.

Personligen tycker jag att Camilla Björklund på Djurens rätt skrev en mycket klok sak i en debattartikel när #hästlasagnegate drog igång, varför inte ta tillfället i akt och ifrågasätta köttätande som norm istället för att fokusera på ett specifikt Tabu? Vi är många tusen i Sverige som redan väljer bort kött oavsett vilket djur det tillhör. Sen finns det ju tokjävlar som den tyska ministern som vill skänka hästlasagne till fattiga, iofs så kan jag själv inte se skillnaden mellan att äta ko, häst eller katt för alla alternativen är lika fel (för mig), men cynismen på den karln säger väl allt om hans klassperspektiv också!

Dessutom vill jag konstatera att jag är stolt över att vara medlem i Vänsterpartiet, som från och med förra kongressen beslutade att ALL mat som serveras i samband med partiets verksamhet är vegetarisk som norm.

Eder

Vysotskij

DN1 DN2 DN3 DN4 DN5

Under knapphetens kalla stjärna….

Ett fenomen som har fångat mitt intresse och stört mig något så infernaliskt den senaste tiden är medelklassens medvetenhet om sina egna privilegier, En klok man skrev på twitter att dessa och överklassen är de som kanske allra mest är medvetna om ”rättfärdigheten” i sina egna privilegier. I detta läser jag in, att inga i Sverige idag har lika mycket makt över sina egna ”verkligheter”, så pass stort kulturellt kapital och know how för att driva sina egna politiska frågor med ”pondus”. Självfallet är arbetarklassen också ypperligt god understundom på att formulera sina idéer och omsätta det i praktisk politisk verksamhet. DOCK så är medel och överklassen de som sitter på större möjligheter att nå ut med sina ”rättigheter” i media och den politiska debatten. Givetvis kan definitionerna av respektive klass skilja sig från betraktare till betraktare, men detta är inte platsen för att bena ut detta, ni får helt enkelt läsa in vad ni vill i min text. Hur yttrar sig då detta och vad är det som stör mig så infernaliskt…jo…ta ett exempel som garanterat fler Stockholmare än jag stör sig på, den eviga debatten om ”Slussen-eländet”. Förvisso en trängande politisk fråga i huvudstadens politik då Slussen är en av flaskhalsarna i stadens kollektivtrafik, för att inte säga rikets infrastruktur givet hur många passagerare som åker genom området varje dag (Enbart sett till T-banestationens trafik så skulle den vara landets tredje eller fjärde mest befolkade om den var en vanlig järnvägsstation, i paritet med Göteborgs och Malmö Central. Lägger man ihop detta med stadens (och landets) topp tre mest trafikerade buss-station, riksjärnvägen etc så är det en viktig fråga, inget snack om saken. Spaltmeter skrivs om detta i huvudstadens dagstidningar och vilka är den tongivande rösten som har något att säga till om i spörsmålet? Givetvis politikerna, MEN det är den bemedlade befolkningen i kvarteren runt Slussen som driver detta som att det inte finns någon annan politisk fråga av vikt. Dessa stackars krakar som sitter i sina miljonlägenheter och gnäller för att deras hem kan bli en arbetsplats för många år framöver (bo-frakking-hoo) med följden att värdet på deras lägenheter minskar. Se så mycket utrymme deras fråga får i pressen, gång på gång förhalar de bygget, hänger ut (patetiska) röda protest-lakan ur sina fönster för att visa sitt missnöje över att bli överkörda i frågan som är så viktig, NOT in my Backyard. Abba-snubben som jag aldrig lär mig namnet på är den som gråter kanske hårdast, han tar till de kraftmedel som hans x-antal miljarder erbjuder, kräver att hans bild tas ner på Arlanda för att han blir så överkörd i sin hjärtefråga! Perspektiv är det jag efterfrågar, i utförsäkringarnas och fattigdomens Sverige…. Meningen som jag utgick ifrån i detta inlägg börjar konkretiseras, makten över att lyfta sina egna politiska frågor på agendan. Vart är perspektivet där samhällets verkliga problem tar lika stor plats?Vidare, vi har ju sett flera exempel på dessa frågor RUT och ROT, trängselskatter i Götlaborg och Whatnot. Jag menar kom igen Slussen är ingen ny fråga och den är inte viktigast för att den är viktigast för medelklassen där! Redan på 1910-talet tampades staden med dessa problem, redan då försökte man råda bot på trångboddheten som rådde i dåtidens Stockholm (liksom idag). Det sistnämna av problemen löstes genom de av borgerligheten så bespottade Miljonprogrammen.

Det kollektiva historiska minnet är kort, förbenat kort, tyskar som kom till Sverige under andra världskriget hade i många fall aldrig sett sådan nöd som här, och idag har vi sakta glömt våran nära historia. Mina gamla-morföräldrar var statare, de hade jordgolv, brunn på gården, och kämpade för att få elektricitet installerat i sin bostad (motparten var en snål jäkel till riksdagsledamot från Bondeförbundet, min rådiga gamlamorfar var hård och organiserad i den meningen att han fick igenom sina krav….brunnen på gården blev dock kvar). Jag har vissa minnen kvar av Gamlamorfar E som levde till jag var tolv, han var en varm lite otäck men oerhört snäll man som under hela sitt liv var strävsam, först 15 år senare när jag läste hans släktforskning gick det upp för mig…fan vad han slet hela sitt liv, slet i sitt anletes svett…på grund av sin driftighet ”entreprenörsanda” som de säger idag, kunde han tillsamman med sin lika rådiga hustru E försörja tre barn. Det som fastnat i mitt minne och som aldrig kommer försvinna är hans avslutande ord… ”Under knapphetens kalla stjärna…föddes vår dotter X (min mormor)” …. Vem formulerade dessas idéer, var det alla Björn och Bennys i sina miljonlägenheter? Eller var det några som brydde sig om verkligt trängande problem som fattigdom, trångboddhet och klass? Idag är motståndarna desamma, arbetsgivarna, ”marknaden”, och borgerligheten…med den lilla skillnaden att de kallar sig för arbetarepartier….

Eder.

DN1 DN2