Kongresspeppen

Det var med stor glädje och mycket intresse undertecknad följde Vänsterpartiets 40e kongress nu i helgen. Valpeppen inför det som har kommit att betecknas ”Supervalåret 2014” är påtaglig och man märker nästan överallt att missnöjet med alliansens nedmonteringspolitik får Sverige att knaka i fogarna. Jag är starkt förvissad om att de kommer att åka ut med huvudet före.

Ska man hårdra det så är det EN fråga allena som kommer att fälla regeringen Reinfeldt imo, vinsterna i välfärden. Det som presenterades som ett ”valfrihets-ivrande”, som vissa delar av folket köpte med hull och hår, blev till slut uppenbart för väljarna att det bara utgjorde valfrihet för vissa. Den nyliberala doktrinens förespråkare missade dock att berätta att det var vinsten, inget annat än vinsten som ville åt. Vart skulle all valfrihetspropaganda vara om vi gick på LOs/Vänsterpartiets linje om att ta bort möjligheten att plocka ut obegränsat med vinster? Vart skulle alla entreprenörer ta vägen då? Nej tack då är jag hellre Antiprenör.

Yttermera glädjer det mig lika mycket att mitt parti inte föll för frestelsen att förbjuda alla privata alternativ, såsom stiftelser och kooperativ att driva allmän välfärd. Misstolka mig inte, även de måste vara under strikta krav för hur välfärdsskapandet ska se ut, för gudarna ska veta att även kooperativ och stiftelser dras med mycket problem, inte minst  arbetsrättsliga. Det måste ändå vara att komma åt rövarkapitalet på denna punkt, och åtgärda övrigt i förlängningen, som ska vara det viktigaste. Avslutningsvis är det upplyftande att se att frågan om sex timmars arbetsdag återigen får en riktig plats i finrummet, för visst är det så att det fungerar som en tvåstegsraket, vi vill ersätta rådande ordning med något annat, något mycket bättre och verkligen gynnande för Sveriges befolkning. Om väljarna, till och med högerväljarna, accepterar vår analys av hur god välfärd skall bedrivas, ja då finns det ingen anledning att man inte kan se att vår samhällsanalys i stort faktiskt är betydligt mer rimlig och human än dansen kring guldkalven.

Eder

Vysotskij

Annonser