En reflektion kring postprocessuell arkeologi

Då undertecknad studerar Arkeologi och på tok för sällan delar med sig några av sina egna alster i detta format kände jag att det var dags att sprida lite av mina mödor att nå kunskap kring forntida kulturella processer här på Kultur och kritik.

Jag kommer att posta intressanta frågeställningar och recensionsliknande alster baserade på vissa inlämningsuppgifter, som jag tror kan ha ett allmänt intresse. Den första texten är en kritisk granskning av en bok som är skriven av Kristian Kristiansen ”The rise of Bronzeage society”. För denna bok fick Kristiansen och Thomas B Larsson  Society for American Archaeology Book Award 2007, Arkeologins motsvarighet till Nobelpriset…

I min mening är denna bok en god representant för det så kallade post-processuella paradigmet inom den arkeologiska forskningen. Detta paradigm utgör en reaktion på den naturvetenskapligt influerade arkeologin som var till stora delar förhärskande inom ämnet, med kraftig amerikansk influens mellan cirka 1900/1945-1980-talet. Parallellt med det postmoderna tänkandet påverkade postprocessualisterna arkeologin i nya banor. Detta innebär en minskad tro på vetenskapen i den mening att vi kan prata om absoluta sanningar (processuell arkeologi), en starkare betoning på att läsa in olika meningar i det vetenskapliga arbetet samt ett erkännande att föremål för forskning inte bara har en mening. Det har även lett inom arkeologin till att man har fått en större dragning till att blanda in andra discipliners forskning i sitt arbete, idén om att det inte bara finns en sanning där ute slår på det viset igenom på ett tvärvetenskapligt vis. Detta har konkret lett till en ökad tolerans för tanken att det inte finns en enda accepterad arkeologisk sanning. Postprocessualismen är en kritik på många olika plan av positivistiska ideal inom ämnet med såväl Marxism som Strukturalism, feminism, kontextuell arkeologi och även med fokus på kontakter mellan olika människor inom ramarna för vad man under det mörka 18-1940 talet refererade till som kulturer. Kulturbegreppet är någon väldigt besudlat och problematiskt inom ämnet arkeologi, och används inte sedan sent 1940-tal på ett vis som ens går att likna vid nutida ”nationalisters” perversiteter….

The rise of Bronzeage society” inledande kapitel lägger grunden för hela analysen. Det teoretiska underlaget konstrueras och utgör grunden för framställningens fokus, studiet av Bronsålderns långväga kontaktnätverk och dess konsekvenser. Författarnas teoretiska utgångspunkt, är att den processuella och i viss mån den postprocessuella arkeologin utgår ifrån ett gemensamt perspektiv med fokus på regional (och autonom) utveckling. Författarna vill skapa en ny arkeologisk ramteori, som möjliggör tolkning och analys av den effekt som kulturell interaktion kan ha haft på olika samhällen.(Kristiansen 2005:4f) De menar att de processuella teorierna har skapat ämnet arkeologi som det ser ut idag, men att de saknar verktygen för att hantera ämnen såsom långväga påverkan. Den tidigare forskningen har misslyckats att förklara det som karaktäriserar olika tidsåldrars ”Otherness”, det som skiljer dem från varandra. För att kunna hantera detta teoretiska problem anser författarna att arkeologin måste arbeta tvärvetenskapligt och ta hjälp av andra ämnen som Sociologi, Historia och Socialantropologi.(Kristiansen 2005:6f) Tidigare forskning fokuserade på makt och hirarkier, istället vill författarna fokusera på makt ur en icke-hirarkisk synvinkel. Termen Heterarki framhålls som ett lämpligare begrepp; former av hierarkier som inte nödvändigtvis innebär ett uppifrån och ner perspektiv, utan snarare signalerar förekomsten av flera maktförhållanden som existerar parallellt och inte alltid med någon dominerande makt.(Kristiansen 2005:8f) Centralt för hela boken är institutionerna. För författarna är det, det viktigaste undersökningsobjektet i studier av överföringar från andra samhällen. Genom att undersöka överföringar och omformningar (Transfer och transformation) hävdar de att vi vetenskapligt kan spåra yttre kontakter. Till sin hjälp använder man sig av ovanstående holistiska syn på förhistorien, och hela ”paket” av element som utgör ett samhälle blir viktiga i den tvärvetenskapliga analysen. Allt från byggnadsstil, gravläggningar, symbolspråk etc. utgör element av Institutionen. Detta interkontextuella arkeologiska förhållningssätt resulterar i att uppsökandet av symboler är centralt.(Kristiansen 2005:12f) Överföringar sker sällan utan en omtolkning, ackultiration och omkontextualisering blir då centrala begrepp i tolkningen. Det blir då viktigt att identifiera återkommande kontextuella sammanhang. För att åstadkomma detta skisserar författarna upp ett antal ”verktyg” för att spåra och förklara interaktion i arkeologin. Med stöd av Ian Hodders forskning om materiella fynds symboliska värde, samt Mary Helmes om den sociala och kulturella kontexten i diffusion och akulturation landar författarna i en slags Etnohistorisk grund.(Kristiansen 2005:16f) Gamla textkällor som Illiaden och Odýssen, agerar bärare av Bronsålderns kulturella och sociala institutioner. Detta beror på att muntliga traditioner i skrift ofta bevarar sin karaktär. 

Detta är ett försök till att sprida lite modern arkeologisk forskning, och om jag noterar att ett intresse finns kommer detta forsätta i någon form…

Eder kulturmarxist

Vysotskij

P.S Den citerade texten utgör bara en liten del av det jag har tänkt att posta om den aktuella boken…D.S

Annonser

Makalöst bra text som sätter ord på så många tankar jag själv inte lyckats formulera…

Skumrask

Därför skär jag av brandslangen

Kamrater, det är bäst att redan nu slå in på en annan väg, skaka oss fria från den mörka natt som omslutit oss och lämna mörkret bakom oss. Den nya dag som redan gryr skall finna oss fasta, vakna och beslutsamma.

Frantz Fanon (1)

Det brinner i förorten. Någon kastar sten på polis, brandmän och ambulansförare. Någon annan skär av en brandslang. Långt innan branden slocknar har morgontidningarnas svartaste rubriker skrivit sig mer eller mindre av sig själva.

Stenkastning i Malmö, bilbränder i Göteborg eller skolbränder i Stockholm. Liknande händelser i förorter till Paris, London eller Berlin. Eller samma händelser med omvänd geografi i USA där de fattiga bor downtown och de rika i förorterna. Attackerna mot civilsamhället blir allt vanligare. Åtminstone är det lätt att tro det när man läser morgontidningarna.

Ofta blir det bara notiser eller kortare artiklar med krigsrubriker. Men ibland stannar…

View original post 5 235 fler ord

Fredspris, fredsgris, fredskris

Ingen har väl undgått det barocka som inträffade idag när Nobelkommitén gav EU Nobels fredspris? Vilket slag i ansiktet på Europas och världens invånare. Vad sänder man ut för signaler egentligen, förutom att det är ett genompolitiserat pris, men det visste vi ju redan. Jag läste uppgifter på att 16.000 människor har dött i sina strävanden att komma in i Europa, EU dumpar priser på varor i närområdet, bygger upp ett militärkomplex utan dess like, har medlemmar som är engagerade i krig på lite olika ställen.

EU  i dess grundläggande form var på pappret ett strävande efter fred, att Kol och Stålunionen skulle hindra Tyskland och Frankrike att komma i krig igen. Men detta arrangemang har vuxit så enormt mycket sen dess, blivit en stor maktfaktor och det tåls att påpekas ett nyliberalt ekonomiskt projekt.

Jag antar att vi inte ska vänta oss så mycket alls från Fredspriset, jag menar Obama, Eu, Henry Kissinger (som vissa vill åtala för brott mot mänskligheten pga vad han låg bakom i Vietnam.

Ja herre jävlar, Krig är sannerligen fred…..

Vysotskij

DN1 DN2 DN3 DN4

Efter Apokalypsen

Har nyligen läst Max Brooks eminenta bok Världskrig Z och om denna tänkte jag orda lite kort, eller ska jag hellre säga förorda den lite kort kanske. Brooks har nämligen skrivit en exemplarisk bok, den är oerhört intrikat och verklig och som ett reportage om en värld i sönderfall är den oerhört realistiskt berättande….det är bara ett litet aber, händelserna i boken har aldrig skett. Det finns nämligen inga Zombies, det är nämligen vad Z:at i bokens titel står för. Världen som vi känner det har kollapsat totalt till följd av ett virus som helt sonika gör människor till Zombies, hungriga och aldrig uttröttade Zombies. 

Jag skall villigt erkänna att jag inte var något större fan av genren innan den lika utmärkta teveserien The Walking dead, men just Zombietemat slår an på något inom mig vilket jag kommer att återkomma till senare.. 

Åter till Världskrig Z och varför till och med den Zombiskeptiske bör läsa den. Brooks gestaltar som jag nämnde en värld i förfall men det är de verkliga beskrivningarna av apokalypsen som tilltalar mig. Iklädd en FN-tjänsteman som reser runt i världen efter Z-kriget och söker upp berättelser om hur kriget yttrade sig för olika personer, berättar Brooks (eller karaktären, beroende på hur man ser på det) en snillrik berättelse. Den handlar om vicepresidenten i USA som numera jobbar på en sanitetsanläggning i Texas, den vanlige menige soldaten, om Storpolitiska fiktiva skeenden mellan Nord och Sydkorea osv. Vad hände dessa länder och individer under kriget? Framförallt lägger Brooks en tyngdpunkt på hur just DE agerade i denna vansinniga situation..Skildringen är stundtals torr, som bara en FN-rapport kan vara, stundtals glänsande humoristisk, ömsom nattsvart och ibland hoppfull. Den berättar oss någonting om våran värld idag skulle jag drista mig att påstå, men på ett fiktivt kirurgiskt och fantasifullt vis! Helheten i apokalypsen som inträffar den fiktiva världen drabbade åtminstone denne kamrat som ett slag i magen, jag var tvungen att i princip sträckläsa den. För även om jag självklart inser att den är en fantasi så är boken så verklig att jag genast vill förbereda mig för Zombieapokalypsen…

Vad är det med postapokalyptiska berättelser som lockar oss (iaf mig) så? Kan det vara att vi på något vis lever i ett så informationsmässigt överflöd att vi inte längre förmår att ta in verkligheten som den är? En verklighet så oerhört komplex att eskapismen till litteratur, film, dataspel etc framstår som en behaglig reträtt till en värld där spelplanen är tydligt och klart definierad. Där allt ÄR kört och varje människa, fattig som rik behöver ta ställning till vem de är och hur de ska klara sig ur situationen? Är det ett samtida exempel på hur alienationen har gått så långt att individer och kollektiv bestämmer sig för att ”skapa sin egen värld” med sina egna premisser? Är det en variant på det som marxistiska teoretiker bruka benämna Falskt medvetande, ett förledande av befolkningen för att den inte skall ställa de frågor som rent konkret berör den omedelbara verkligheten och de förtryck som existerar på riktigt?

Jag ska försöka utveckla dessa tankar i framtiden här på min blogg och jag tror jag kommer att behöva mina gamla polare Bordieu, Gramsci, Foucault m.fl. MEN en sak vill jag i alla fall konstatera; Världskrig Z är i alla meningar lika viktig för mig som de otaliga böcker om Förvaltning, Politisk teori och nu på senare tid Arkeologins fantastiska värld som jag har plöjt igenom genom åren….bara på ett annat lite mer verklighetsflyende vis

Eder

Vysotskij

Bild