Feministisk snöröjning 

För tillfället pågås det en hel del i borgerliga och liberala sammanhang (och fascistiska skall tilläggas, Avpixlat var snabba som katten att plocka upp det, oklart om de var först) kring ”Feministisk snöröjning”.
Riktig spinn blev det när lustigkurren och förståsigpåaren Viktor Bart-Krohn gjorde en tokrolig och politiserad krönika i DN om hur dålig ide det var.

Det sedvanliga kopplet av missnöjda och lite sådär lagom anti-feministiska och smårasisitiska borgare, SDare och enstaka ”extra mansplainande självgoda liberaler mitt i livet med bra tryggt jobb” – gänget gick i flatspinn över hur tokigt det är.

–Titta vad tokiga de är nu feministerna, såssarna och (hat)vänstern, ska de till och med anlägga ett jämställdhetsperspektiv på snöröjning, haha så tokiga de är, och nämnde vi dumma?

-Klassisk dum idé frånvänsterfeministerna, snöröjning kan bara göras på ett vis
Men om vi bryter ner det då, istället för att sänka oss till tokerier, vad innebär feministisk snöröjning. Minnet kan svika men tankarna uppstod för ett par år sedan när Karlskoga Kommun, kläckte idén att det kanske vore lämpligt att prioritera om hur man utförde sin snöröjning. Radikalt va? Man utgick ifrån att kvinnor har ett annorlunda transportmönster i staden utifrån hur könsfördelningen ser ut många hushåll i landet, kvinnor tar ett större ansvar för hämtning och lämning på dagis, de jobbar i större utsträckning i anslutning till barnomsorg etc, de väljer i större utsträckning andra transportmedel än bilen i först hand. Exemplen är många och kommer säkert att skjutas ner av eventuell lustigkurre av de inledande kategorierna.

Är det så himla uppjagande, nej det tycker inte undertecknad i alla fall. Det är naturligt i min värld att vi prioriterar cyklar, gångbanor, vägar till barnomsorg och vård och kollektivtrafik, först, innan vi sätter igång att ploga varenda Villaväg in till stadens centrum. Det är i vart fall en investering i vardagens arbetsmiljö för alla de kvinnor (och män) som lever liv med barn, jobbet på genomsnittligt avstånd etc. 

Sen ska vi självklart ploga vägarna också, därom råder väl inget tvivel att en storstad som Stockholm där undertecknad bor behöver bilar , men behöver varenda kotte i hela stan åka bil, när det finns kollektivtrafik som täcker upp majoriteten av länet? Det är en relevant fråga. 

Och så slutklämmen. Om belackarna var så himla intresserade av snöröjning…varför var man tvungen att hetsa fram en konkurrensutsatt snöröjning , utlagd på många entreprenörer, med slitiga arbetsvillkor och otrygga anställningar för de som arbetar (aktuella fackförbundet har bemanningsavtal som lindrar de värsta smällarna för villkoren för de som jobbar inom branschen , men ändå). Hur klokt är det Viktor Bart Krohn att låta denna viktiga syssla vara allmänt gods på den allsmäktiga marknaden?

hepp!  

Det dåliga samvetets konstanta varande.

Nehepp hörrni, det var inte så livat här! Istället för att be om ursäkt, så konstaterar jag bara att det är svårt att få ihop allting och blogga på regelbunden basis.

Sedan senaste inlägget har mitt fackliga engagemang ökat ännu mer, det blir lätt så, engagerar man sig i en sak tenderar det att generera ännu mer engagemang i andra änden. Bloggmässigt hålls det på med lite olika andra format för tillfället, jag har fått förtroende på årsmötet i den fackliga sektionen att inte bara vara ordinarie styrelseledamot men även agera som informations och opinionsansvarig för sagda sektion. Yttermera kommer jag tillsammans med en kamrat förmodligen att redigera/styra upp/bullra fram en podcast antingen mer formellt eller som ett privat sidoprojekt, kring facklig organisering i prekära arbeten inom Kommunals avtalsområden.

Hösten, eller snarare allt efter och innan valet 2014 andades fackligtpolitisk och facklig kamp, då mitt förbund hade en egen valrörelse där vi kampanjade för de frågor som våra medlemmar utsett som de viktigaste för deras vardag. Rätt till heltid, Rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid, Fler unga med fasta jobb i välfärden, Sänkta avgifter till akassan och höjt tak samt införandet av en tredelad föräldraförsäkring. Alla dessa punkter håller jag självfallet med om till fullo, även om jag personligen skulle föredra en ännu mer långtgående inriktning kring föräldraförsäkringen, en helt individualiserad sådan. Men på det hela taget andades den progressivitet. Resultatet är än så länge lite svårtolkat och jag vet inte riktigt hur jag ska tolka resultatet. Däremot blev det tydligt att vi verkligen engagerade och nådde ut till medlemmarna i LO-distriktet i Stockholms län, där (jag även sitter som ordinarie representantskapsmedlem). Mer ingående detaljer i den frågan kan ni finna här http://www.losthlm.se/medlemmarnas-roster-allt-mer-polariseradeanalys-av-lo-kollektivet-i-stockholms-lans-syn-pa-valet-2014
Glädjande är att vänsterpartie, mitt parti nådde 17,6% och Socialdemokraterna som jag ser som det enda partiet förutom V som jag har en ideologisk koppling och framförallt en historisk koppling till, landade på 39,8%.

Smolket i bägaren är det faktum att SD nådde 15,4% av distriktets röster, kampen måste fortsätta. Att LO-distriktet har närmare 300.000 röstberättigade är faktiskt av substansiell betydelse för riksdagsvals-siffrorna. Dessvärre lider kamrater inom Transport och Byggnads av ett stort antal medlemmar som inte bara röstar men även är medlemmar i SD, förklaringarna varierar, men deras branscher är under stor internationell konkurrens, med utpräglad lönedumpning, vilket är obehaglig politisk mylla för SDs retorik. Medecinen stavas Kollektivavtal eller rättare sagt att man sätter upp krav på att alla som arbetar i Sverige skall omfattas av kollektivavtal, för att motverka lönedumpning, i den mån det är görbart. Bara så kommer vi åt polariseringen av arbetsmarknaden, bara så kan vi visa solidaritet med de vänner som kommer utomlands ifrån för att arbeta i Sverige. I min värld finns det inga gränser, alla är välkomna hit, men ingen skall bli utnyttjad löne eller villkorsmässigt.

Detta blev fackligt värre, men finns det något viktigare? Avslutningsvis kan jag berätta att jag under hösten och framåt har gått den Fackligpolitiska Aftonskolan i ABF, Socialdemokraterna och Kommunals regi. En fantastisk tvärfacklig politisk kurs där vi har träffats en gång i veckan för en föreläsning och diskussion. Inte bara har det tillfört många dimensioner kunskapsmässigt utan jag har även vunnit 26 fantastiska kamrater från flera LO-förbund.

Kampen fortsätter!

Vystoskij

P.S Se inte denna blogg som död, men återigen hänvisar jag till Twitter, @vysotskij för den som vill ha mer av den vara som undertecknad är. Förmätet av mig att anta att det finns ett behov på marknaden, men jag ser att det fortfarande är en del trafik i den här genrella riktningen. D.S

Prekariat, Prekär, Utnyttjad.

Kamrater, bloggläsare.

Även om ni blott är en till antalet som tittar in då och då så ber jag ånyo om ursäkt för min absens från detta ypperliga medium som bloggande är.

En valrörelse har flytt i maj. Undertecknad var aktiv med såväl Vänsterpartiet som sin fackförening, för att på något vänster vara en del i att förändra det som vi så många lider under. Den borgerliga Alliansregeringen har på en lång rad punkter försämrat för löntagare, fattiga som mindre fattiga, friska som mindre friska. Den förda politiken har ändrat vårt samhälle till ett som drar isär i stället för att föra samman. Ett samhälle där försäkring blir till bidrag, ett samhälle där arbete reduceras till ett avdrag och någon annans (större rikedom).

Under de månader som har passerat sedan jag påbörjade mitt fackliga förordnande på heltid har jag fått höra saker jag aldrig trodde jag skulle klara av att höra. Jag har fått se unga människor knäckas totalt över det faktum att man trodde man gjorde enbart gott och hjälpte en annan människa…för att raskt tvingas inse att de var utbytbara när de inte ställde upp på saker de aldrig ska behöva göra. En flexibilitet som man från regeringshåll beskriver som ”det som behövs på arbetsmarknaden av idag”, eller en flexibilitet som kommer till kostnaden av den unga människans rygg, eller öron som inte är värda ett par hundralappar att skydda…

Det är ett samhälle där flexibilitet betyder att man förväntas ställa upp på att arbeta på julafton med tre dagars varsel, ”passar det inte kan du dra”, ett samhälle där trettioåringar bor hemma hos mamma och pappa mot sin vilja, för att vara flexibla. Eller för att de inte får en lägenhet, en flexibel bostadsmarknad kallas det, där du om du har tur får vara med och betala av någon annans boende (eller amorteringar) (men inte får öppna dörren om det plingar på, du bor ju inte där egentligen, om du mot all förmodan har fått ett ett fjärdehandskontrakt på en hyresrätt)

Det finns inga ”skitjobb” säger de. Jo det gör det, jobb där villkoren är skit, ett jobb kan aldrig vara bra om det inte går att leva på eller om chefen inte tycker du är värd den lön du faktiskt borde ha. Eller ett jobb där du inte får betalt när du sitter på bussen till nästa fina villa du inte kommer ha en chans att köpa (någonsin), ett jobb där den som jobbade innan inte fick ens den lilla lön som du får…på grund av att hen härstammade från ett annat Eu-land.

Det kan även vara ett jobb du älskar, där du är älskad av dem du hjälper, dem du jobbar med…men som du inte får jobba på mer än tre timmar på onsdagar, ojämna veckor när inte Nina eller Nisse kan….om du hinner svara snabbt nog på sms:et.

Det kan vara ett skitjobb där du blir antastad av främlingsfientliga krafter, röster som säger att du inte hör hemma här, fastän det är du som hjälper deras mormor och morfar….tre timmar på onsdagar, ojämna veckor, när inte Nina eller Nisse kan.

Om ett par veckor, då är det dags att rösta. Du, ja precis du, har för en gångs skull en röst som är lika mycket värd som deras, de som menar att bidrag och försäkring är samma sak. Din rygg vet att de har fel, din plånbok vet det, din katt vet det när den mumsar på billig kattmat som var på rea.

De säger att jag har problem med kommatering. Det finns en grop, men själva hålet är brevid.

Eder

Vysotskij

Rösta kamrater, Rösta!

Ja jag vet, det är förjävligt vad lite det bloggas här. Jag hoppas att någon kamrat som följer denna blogg kanske vill läsa vad som avhandlas under twitterkontot @vysotskij mellan varven, där är det mer aktivt.

De senaste månaderna har varit riktigt intensiva för undertecknad, en hel del arbetsgivare har betett sig illa (och ett gäng beter sig faktiskt rättvist och bra, inte att förglömma) och jag och min kollega har fått gnugga våra hjärnceller för att sätta stopp för galenskapen, med glädje kan jag konstatera att det i alla av de mååånga ärenden som handhas har vi nått någon form av framgång. I en del ärenden har vi ändrat på uppsägningar, hjälpt våra medmänniskor att få ut den lönen de har rätt till enligt rådande kollektivavtal. Vi har löneförhandlat, vi har pratat med mer människor än vad jag någonsin trodde var möjligt, vi har stridit, vi har kämpat för rättvisa villkor. I andra kanske vi inte har lyckats åstadkomma det vi siktade på, men det har i alla fall inte berott på vår kompetens eller andra faktorer vi kan styra över. Det har berott på att motparten utnyttjat luckor i lagen, olyckliga faktorer på arbetsplatserna, och på ett cyniskt tolkande av verkligheten från motparten. I de fall där sakernas tillstånd inte har varit optimala, har vi i vart fall kämpat så hårt vi har förmått, vi har vunnit nya kamrater, nya representanter för vår förening…nytt hopp!

Och varför gör vi det? Vi blir inte rika på det, inte heller svälter vi av det…Men vi gör det för att vi tror på det, vi gör det för att vi vet att vi har rätt, vi står eniga och organiserar oss. Vi gör det för att vi har lovat varandra att ingå ett solidariskt förbund, vi gör det för att våra medlemmar är vi (gudarna ska veta att jag har varit på den andra sidan, den där jag fick hjälp av mina kamrater i facket).

Vår verktygslåda må vara stor och vi må ha många lagar och paragrafer och föreskrifter på våran sida, men detta är inget givet från ovan, utan detta har vi och de politiska partier som står oss nära fått kämpa sig till. De senaste 8 åren med Alliansstyre har påtagligt gjort denna verktygslåda fattigare på verktyg. Nästan omedelbart fixade arbetsgivarsidans politiska gren till det att eländet med att stapla visstidsanställningar på varann möjliggjordes, en total ignorans för kollektivavtalets värde eskalerar inom en lång rad branscher, Samhället dras isär, och arbetare mot arbetare ställer de mot varann…allt under slagordet Sveriges Arbetarparti. Vilken smörja! Det klassamhälle som fanns för hundra år sedan återkommer i vissa former, pigavdrag, bemanningsarbete, ett samhälle där folk ”bockar för patron med mössan i hand” är en realitet.

Jag ska inte bli långrandig denna afton. Eu är borgerlig ekonomisk politik upphöjd till normaltillstånd. Hälften av oss ville inte ha eländet, ännu fler ville inte ha dess valuta. Men nu är vi här, vi är för överskådlig framtid med, så snälla följ min uppmaning och rösta på Ett riktigt rött parti i morgon, rösta på vänsterpartiet så kanske vi kan dra den här kolossen på lerfötter en smula åt rätt håll. Vi får inte lämna walkover till borgerligheten, det är precis det de vill, för att inte tala om de regelrätt brun-svarta rörelserna som är på kraftig frammarsch, för då har vi snart inga verktyg alls kvar i lådan.

Med dessa ord låter jag natten gå till valdag…så sakteliga, nynnandes på Billy Braggs ord…

There is power in a union…

Organisera er kamrater!

// Vysotskij

#kämpashowan i No pasaran !

Invandrade svenskar, sug på den frasen,  den är dum och jävligt exkluderande. För mig finns bara människor, medborgare i Sverige (eller människor som borde få medborgarskap), utan hänsyn till termer som ”etnicitet” eller ”nationalitet”, allt tillhör alla! Vilken hudfärg,religion eller härkomst är totalt irrelevant.

#Kämpashowan , är en uppmaning till solidaritet med de kamrater som blev brutalt attackerade av nazister när de hade firat den internationella kvinnodagen ( och Showan i synnerhet,allas tankar är hos dig och dina vänner). Det är dags att vakna nu, det är dags att sluta acceptera ”kålsupar-argumentet” där vänstern ständigt sätts som medskyldig när den attackeras. Jag motsätter mig offensivt våld (se nedan), jag tror på vägar där man uppnår politiska mål med andra medel. Det här är inget nytt, nazister har varit på frammarsch under snart 100 år och varje gång de har visat sig har de varit de som går till attack. Visst det förekommer våldsanvändande vänstergrupper, precis som det förekommer demokratier som fjärrbombar småbarn i skolor, diktaturer med oerhörd repression, gäng som kombatterar ja listan är lika lång som mänsklighetens historia. Människors våldsanvändning vet ingen gräns. Likaså finns Nödvärnsrätten, rätten att freda sig mot angrepp, men jag är ingen jurist så jag tänker inte ge mig in i den debatten, men klart är att lagen gör skillnad på våld och våld. Attackeras man får man skydda sig.

Vi måste vända oss mot nationalism (finns det en sund? jag tror inte det,). Det finns däremot goda värderingar kring demokrati och jämlikhet och rättvisa. Dem ska vi hålla högt!

Attacker på vänstern är inget nytt, verkligen inte de har funnits så länge det har funnits en politisk vänster. I länder inte långt från Sverige (och här) sitter regelrätta nazister i parlamenten, högerextremister och fascister. Samtidigt i Sverige tycks liberala tankesmedjor, ledarsidor och allmänna borgerligheten se nazistiska mordförsök med lite annorlunda glasögon, som ett tillfälle att smeta ner vänstern i allmänhet och göra den till medskyldig,

Detta är mycket fult och ohederligt, alternativt väldigt okunnigt och dumt.

Kamrater, jag är inte först på bollen och inte heller sist, kommer inte med något nytt men ställer mig upp i solidaritet och säger;

i No Pasaran ! Krossa Rasismen, Krossa Fascismen!

Eder

Vysotskij

(Den) Äkta detektiven

Nedan kommer ett antal anledningar till att följa HBOs senaste serie ”True Detective”, ja ni läste rätt, undertecknad ska slå ett slag för att inmundiga amerikansk kultur. Är det något de kan göra på andra sidan dammen så är det kultur.

True Detective är äckligt bra, med betoning på både äckligt och bra. Som i en feberdröm tecknar serieskaparna upp ett landskap där våld, droger och sexuella avarter frodas som flugor på en höstack. Nyligt Oscarbelönade Matthew McConaughey är så där äckligt snygg att man vill straffa teven genom att kasta någonting på den, och gör den kanske minst och mest sympatiska roll jag har sett på många år. Han gestaltar en ateistisk mistantrop som iklär sig rollen som kriminalare, eller knarkade grubblare med hög intelligens, allt beroende på vilken tidsperiod i serien som gestaltas.

Tittarna får även stifta bekantskap med McConaughey´s antites, den alltigenom gudfruktige (nåväl inte riktigt) kollegan och tillika kriminalare, gestaltad av Woody Harrelson. Även Harrelson är mästerlig och bådas karaktärer fungerar som varandras naturliga motpoler som på ett vis gör allt för att förinta varandra, men på ett annat sätt dras till varandra på grund av samsyn.

Relationen mellan de två motpolerna visar för mig upp seriens egentliga kärna. Ja den handlar om ett mord, flera mord, rituella mord. Men här stannar likheterna  med lättspydda draman som Criminal minds (som i sin egen rätt fyller en funktion såklart), True Detective är sin egen antites på många plan, det beskriver på ett sätt den amerikanska framgångssagan vi är vana vid att matas med, med rikedomar bortom vanligt vett och sans, men på samma gång handlar det mer än de flesta serier om klass, hopplöshet och kamp. Kamp mot auktoritet, kamp mot avvikande, kamp för att få vara avvikande och ja…livet från dess bästa (nåväl) sida och dess allra mörkaste avgrunder.

Jag fascineras av Amerika, dess vänliga medborgare i kontrast mot deras allra mest hatiska diton, dess allra mest hårresande politiska yttringar och dess allra mest sunda. Det liv i Sydstaterna som gestaltas i denna serie är inte enbart svart, men inte fan är det ljust heller det bara är…..osminkat och rått, med lite solsken och ett par (många) öl. Det handlar om social misär uppblandat med väldigt sjuka människor samt ett stort antal som försöker göra ”rätt” och hanka sig fram så gott det går.

True Detective är Twin Peaks för 2010-talet, utan de mest vrickade inslagen i den fantastiska serien, men den är den som kommer närmast i mitt sinne. Gör dig själv en tjänst, se denna serie.

Eder

Ett axplock av fanskap

Nås av nyheten om att Rysslands president Vladimir Putin inför en fjäsk-visit på ett lokalt Zoo i närheten av Sotji har ”räddat” två journalister från en arg kissekatt, modell större, i form av en leopard. Händelsen skedde bekvämt nog med rysk statlig teve på plats, allt enligt Dagens nyheter . Allt detta lämnar en med tankar som; ”Jaha” och ”Hur dumma tror de att vi är”. Så påpassligt att det i anslutning till Olympiska lekarna för en gångs skull sprids lite positiva nyheter från vår stora granne i öst. Undertecknad är väl ingen vidare Rysslandskännare, men det krävs väl ingen kosmonaut för att lista ut att det är lite hederlig ”whitewash” som utförs här, kring varumärket Putin. För lika trovärdigt som det är när valfri diktator slår 15 hole-in-ones första gången hen testar långgolf, är det väl att Putin skulle vara en sån hejare på att vara kompis med djur. I och för sig ska han väl vara kompis med någon, med tanke på att han gör sig ovän med stora delar av världen genom den fruktansvärt Hbtq-fientliga politik som frodas i Ryssland. Nä tvi vale….sänder varma tankar till alla atleter som kommer att skapa publicitet för att klämma åt denna fråga rejält när de står i rampljuset under spelen.

Annars då… ja Alliansen och dess uppdragsgivare Svenskt näringsliv gör sitt till på hjemmefronten så att säga. Är det inte uppdragsgivare som till vardags kränger hamburgare till höger och vänster, mest höger har det visat sig, som uppmuntrar (läs: hotar) sina anställda med stora dumma socialistspöket som kommer förstöra festen om de röstar på dem…..så är det kapitalets politiska gren Moderaterna som använder landstingskanaler för att varna för detsamma. Håhåjaja, Nu är det pressande tider på alliansens pr-avdelningar, här finns ett val att vinna, här finns att göra. MEN FACKET då skriker de, i sedvanlig ordning, totalt förbluffade över det faktum att det är en stor skillnad på en idéburen ideologisk organisation och en stor arbetsgivare som kränger köttsemlor.

Notera mången ironisk ton i ovan textavsnitt, men märk väl det är allvar också. Det är i runda slängar 7 månader till valet, och vi har ett till som knackar på dörren långt innan dess. Det är allvar nu och det finns många starka krafter som vill göra allt för att släta ut de politiska skillnaderna mellan partier och block innan valet. Allt skall klädas i ett ljusblått skimmer utav pr-strateger, allt skall moderatifieras så gott som det bara går. Allt för att slippa svara på de där obehagliga frågorna, som NUON-affären, den havererade välfärden och privatiserings eländet. Kanske då bättre att det fokuseras på de stora frågorna (restaurangmomsen) och skrämmas med lite grejor, vem vet vi kanske får Kommunistkortet i ansiktet snart!

Den som lever får se….tyvärr

Eder

Vysotskij